Mina barn har fått det bästa av två världar

En fullsatt idrottshall där min 11-åring strax ska ha uppvisning. Min sambo sitter i mittrappan en bit ifrån, med min yngste son i famnen. Jag sneglar lite på dem emellanåt. Där sitter de båda tätt ihop - min 7-åring i knät på sin stora idol. ”Världens bästa fejkpappa”, som han själv uttrycker det. Hans blonda kalufs skymtar fram, och jag ser att han vilar sin kind mot min blivande mans stora hand.

JAG BLIR VARM när jag tänker på hur bra det blev ändå till slut. Att ta in en ny människa i sitt eget och barnens liv ger inga garantier för att det ska funka. Men det har det gjort hos oss - och det är jag är enormt tacksam för.

Hur min sambo har tagit sig an mina små, och hur han älskar och månar för dem precis som jag. Inte som en pappa - det har de redan en som är hur bra som helst - utan mer som en extra vuxen i deras vardag. Som finns där med värme och kärlek. Som engagerar sig i mina barn (lika mycket som i sina egna), och som även vågar tillrättavisa dem då det behövs.

JAG VILL INTE måla upp en separation som en vacker saga. Tvärtom - det är tufft. Enormt tufft. Att skaffa barn med någon innebär i de allra flesta fall att man har en tro på att leva tillsammans för all framtid. Men ibland blir det inte så. Och det viktigaste för barnen måste ju ändå vara att ha två föräldrar som är lyckliga - oavsett om det är som kärnfamilj eller i olika familjer?

”Vissa har frågat mig om det inte känns konstigt att en annan kvinna bor med mina barn varannan vecka”