Fem frågor till Stig Liljegren
Konstnären ställer ut sina målningar, ”Arkipelager”, i Kuben i Falkenberg från och med torsdagen 17 maj till den 5 juni. Han har deltagit i ett flertal samlingsutställningar sedan 1963, bland annat i Liljevalchs konsthall, hos Konstfrämjandet och på Nationalmuseum.
* Vad har du för koppling till trakten? – Jag är just nu i Steninge på vår tomt. Det är ett hus med trädgård och lite hav nedanför. Jag har byggt en ateljé bredvid huset så att jag kan jobba. Stället fick jag av min syster 2008, men jag har varit här sedan 1965 då det byggdes. Min syster var snäll och blev äldre och tyckte att det skulle vara kvar i familjen. Numera är jag och min fru Katrina här från april till mitten på oktober. Jag är vinterstockholmare.
* Hur fick du upp ögonen för konsten? – Det fick jag ganska tidigt i livet. Jag bodde i Stockholm och mina kompisars pappa var konstnär. Jag är från en vanlig arbetarfamilj, men i konstnärsfamiljer var det annorlunda. Det luktade fänkål och de reste till Frankrike. De hade en annan attityd till sitt liv och leverne, och jag fick då en aning om annat än jobb nio till fem.
* Varför ska du nu ställa ut i Falkenberg? – Det hänger nog ihop med att jag försöker bli lite små-hallänning. Jag tyckte att jag kunde vädra mina saker här så att de får känna av lite Hallandsluft.
* Hur skulle du själv beskriva konsten du ställer ut? – Det är mycket färg. Jag kallar det för färgmusik. Färgen blir ett musikaliskt ackord, och målaren blir någon slags dirigent som fördelar trycket till stämmorna, hur glada sopranerna får vara och hur mycket gult det får bli. Sen antar och hoppas jag att målningarna är meditativa. De är delvis abstrakta med rötter i nutida kolorism och modern jazzluxe, som i målarglädje, jazz, som i harmoni och volupté, som i lugn och njutning.
* Vad ser du mest fram emot under sommaren? – Först utställningen, men efter det är jag vansinnigt sugen på att sätta igång i ateljén med sommararbetet. Man är urgammal, född 1942 och teoretiskt sett pensionär, men det här jobbet tar aldrig slut. Och en och annan kram från den rara hustrun ser jag fram emot förstås.