So­lens öde blir grymt – men ock­så vac­kert

VE­TEN­SKAP: ING­ET VA­RA FÖR EVIGT – IN­TE ENS SO­LEN

Hallands Nyheter - - Vetenskap - JO­HAN NILSSON/TT

Ing­et va­rar för evigt. In­te ens so­len. Förr el­ler se­na­re kom­mer dess liv ock­så ta slut, men vad hän­der då? Hur ser so­lens öde ut?

En­ligt So­fia Ram­s­tedt, do­cent i ast­ro­no­mi vid Uppsa­la uni­ver­si­tet, finns det – li­te grovt räk­nat – två oli­ka vägar för en stjär­na att gå vid li­vets slut. An­ting­en ex­plo­de­rar den till en super­no­va el­ler så sväl­ler den först upp till en röd jät­te som se­dan krym­per för att, så små­ning­om, bil­da en så kal­lad pla­ne­ta­risk ne­bu­lo­sa.

– Det är någ­ra av de vack­ras­te ob­jek­ten som finns i rym­den. De ly­ser väl­digt vac­kert, sä­ger hon.

Huruvi­da det blir det ena el­ler det and­ra häng­er på stjär­nans stor­lek. Sto­ra, tunga, stjär­nor ex­plo­de­rar till en super­no­va, me­dan de mind­re för­vand­las till en pla­ne­ta­risk ne­bu­lo­sa. Så ser i al­la fall te­o­ri­er­na ut, men vad som hän­der med vår egen sol, som är av mo­dell mind­re, har fors­kar­na in­te va­rit li­ka säk­ra på.

– Man har trott att den ock­så blir en pla­ne­ta­risk ne­bu­lo­sa, men det har in­te gått att vi­sa, sä­ger So­fia Ram­s­tedt.

MEN NU HAR en grupp fors­ka­re från fle­ra län­der gjort nya mo­del­le­ring­ar som vi­sar att so­len ock­så * So­len är vår när­mas­te stjär­na och sol­sy­ste­mets central­kropp runt vil­ken jor­den och sol­sy­ste­mets al­la and­ra pla­ne­ter kret­sar. So­len in­ne­hål­ler 99,9 pro­cent av sol­sy­ste­mets sam­la­de mas­sa och styr där­med pla­ne­ter­nas rö­rel­ser. * So­len är allti­ge­nom gas­for­mig och be­står till den all­ra störs­ta de­len av det enk­las­te grun­däm­net vä­te. * So­lens ljus är di­rekt el­ler in­di­rekt nöd­vän­digt för allt liv på jor­den. Ut­an so­len, ing­et liv. kom­mer att bli en pla­ne­ta­risk ne­bu­lo­sa.

– Det är väl­digt kom­pli­ce­ra­de be­räk­ning­ar som helt en­kelt in­te va­rit möj­li­ga att gö­ra ti­di­ga­re, sä­ger So­fia Ram­s­tedt som in­te va­rit in­vol­ve­rad i den ak­tu­el­la forsk­ning­en som pub­li­ce­ra­des i för­ra vec­kan i Na­tu­re Ast­ro­nomy.

EN PLA­NE­TA­RISK NE­BU­LO­SA, be­rät­tar hon, är ett moln med jo­ni­se­rad gas som om­ger en vit dvärg, en kom­pakt klump i mitten av mol­net som är li­ka stor som vår jord, även om den väger li­ka myc­ket som hal­va vår sol.

– Men dess­förin­nan kom­mer so­len att bör­ja sväl­la och slu­ka jor­den. Den blir en röd jät­te. Det sker om fem mil­jar­der år, un­ge­fär, när bräns­let bör­jar ta slut längst in­ne i so­len, sä­ger So­fia Ram­s­tedt. Var­för sväl­ler den upp?

– Det är som en re­ak­tion på att bräns­let, vä­tet in­ne i kärnan, tar slut, vil­ket gör att den gasklump som so­len är struk­tu­re­ras om. När vä­tet ta­git slut bör­jar den för­brän­na he­li­um i stäl­let och då bör­jar den krym­pa.

När den är en röd jät­te kom­mer so­len, med hjälp av stjärn­vin­den, att ge ifrån sig hal­va sin mas­sa och, så små­ning­om, för­vand­las till en vit dvärg.

– Stjärn­vin­den ”blå­ser” bort ma­te­ri­al som läg­ger sig som ett moln av gas och stoft runt det som blir kvar, sä­ger So­fia Ram­s­tedt.

NEBULOSAN LY­SER i cir­ka 10 000 år, en gris­blink i rymd­sam­man­hang, me­dan den vi­ta dvärg­s­tjär­nan kom­mer att ly­sa be­tyd­ligt läng­re.

– Gas­mol­net ex­pan­de­rar he­la ti­den och hin­ner ”fly­ta i väg” långt in­nan stjär­nan slock­nar. Man har känt till de här ne­bu­lo­sor­na i fle­ra hund­ra år, men till en bör­jan viss­te man in­te vad det var. De var ba­ra sud­di­ga fläc­kar så först ha­de man en idé om att de var pla­ne­ter, där­av nam­net pla­ne­ta­ris­ka ne­bu­lo­sor, sä­ger So­fia Ram­s­tedt.

So­len, som bil­da­des för cir­ka 4,5 mil­jar­der år se­dan till­sam­mans med vår egen jord, kom­mer allt­så slu­ta si­na da­gar som en vit dvärg med ett ly­san­de gas­moln run­tom­kring sig.

– De här pla­ne­ta­ris­ka ne­bu­lo­sor­na går in­te att se med blot­ta ögat, men med ett mind­re te­leskop går de att se. De är väl­digt fa­sci­ne­ran­de ob­jekt, sä­ger So­fia Ram­s­tedt.

Fors­kar­na är säk­ra på sin sak. Om en siså­där tio mil­jar­der år kom­mer so­len att ha för­vand­lats till en pla­ne­ta­risk ne­bu­lo­sa. Ett moln av jo­ni­se­rad gas som ly­ser i rym­den, som en vac­kert upp­lyst bubb­la.

Bild: T A RECTOR

GIGANTISK. Abell 39 är en re­la­tivt stor pla­ne­ta­risk ne­bu­lo­sa som upp­täck­tes 1966. Ne­bu­lo­sans di­a­me­ter är cir­ka fem ljusår och den lig­ger på cir­ka 7 000 ljusårs av­stånd från jor­den och går att ses i stjärn­bil­den Her­ku­les på den nor­ra stjärn­him­len. Även...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.