Ja­mes Bay kan in­te föl­ja upp ge­nom­brot­tet

Hallands Nyheter - - Kultur - JO­HAN LIN­DQVIST

ROCK

JA­MES BAY Electric light Uni­ver­sal

”Jag anar am­bi­va­lens, ett oro­ligt fam­lan­de och in­te minst högt ställ­da krav som har re­sul­te­rat i nå­got av en tum­me­tott. Han har fe­gat ur, helt en­kelt.”

GP:S re­cen­sent hör en ar­tist som fam­lar ef­ter sva­ren på hur han ska föl­ja upp sin ge­nom­brottslåt.

Hold back the ri­ver var och är en fin pop­sång. Här ha­de vi en mu­si­ka­lisk ta­lang som rå­kat få till den där lå­ten som han, på gott och ont, för all­tid kom­mer att be­hö­va kö­ra på si­na spel­ning­ar.

öpp­na­de al­la dör­rar för Ja­mes Bay. Förr el­ler se­na­re kom­mer då frå­gan vad han ska gö­ra med värl­den som bre­der ut sig på and­ra si­dan. Just nu är sva­ret det här, den 27-åri­ge brit­tens and­ra al­bum.

Som den tra­di­tio­na­list Ja­mes Bay är har han för­sökt de­la upp plat­tan i två tyd­li­ga de­lar, likt en vi­nyl. Förs­ta si­dan in­leds med ett in­tro där man hör Ja­mes Bay pra­ta med en kvin­na, ”historien” fort­sät­ter se­dan med ett in­ter­lu­de där di­a­lo­gen fort­sät­ter och se­dan en bil som ru­sar iväg.

Det hand­lar om kär­lek­strub­bel för­stås, men i öv­rigt har jag svårt att hit­ta trå­dar i tex­ter­na som på all­var skul­le kun­na vä­va sam­man lå­tar­na på ski­van till en in­tres­sant be­rät­tel­se. I mi­na öron är plat­tan mer frag­men­ta­risk, vil­ket i och för sig in­te be­hö­ver va­ra nå­gon ne­ga­tivt.

mu­si­ka­liskt rör­lig och gör ro­tig rock som i Just for to­night, det skul­le kun­na va­ra en gam­mal Rod Ste­wart-dänga, Ja­mes Bay lyc­kas in­te få till en upp­föl­ja­re som rik­tigt hål­ler måt­tet. så­väl som blän­kan­de pop­soul i Wild lo­ve. Och gi­vet­vis le­tar han ef­ter det där enk­la men svå­ra bal­lad­kor­tet som ska ge ho­nom en fort­sätt­ning på Hold back the ri­ver. När­mast kom­mer han nog med Us, av­slu­tan­de pi­a­no­bal­la­den Sli­de är ock­så gans­ka fin men lik­som sto­ra de­lar av ski­van li­te lös i kan­ter­na och knap­past nå­gon hit.

Jag gil­lar svår­ar­tat Prin­ce-in­spi­re­ra­de I found you bätt­re. Den skul­le kun­na bli smått fantastisk i en dyr li­ve­ver­sion med kör, strå­kar och bras­san­de blås. Och det trots att Ja­mes Bay egent­li­gen in­te själv har rös­ten som krävs för att hänga med upp till him­lar­na. Där­med in­te sagt att man, lyss­na ba­ra på smått out­härd­li­ga Stand up, ska hål­la på och pres­sa sön­der hans sång med en mas­sa fil­ter och ef­fek­ter.

Det är tre pro­du­cen­ter på den här ski­van och Ja­mes Bay har sökt väg­led­ning även i låt­skri­van­det. Jag anar am­bi­va­lens, ett oro­ligt fam­lan­de och in­te minst högt ställ­da krav som har re­sul­te­rat i nå­got av en tum­me­tott. Han har fe­gat ur, helt en­kelt.

Ska Ja­mes Bay bli stör­re än sin egen ge­nom­brottslåt mås­te han bli bå­de mo­di­ga­re och mer av­slapp­nad än så­här.

MISSLYCKAS.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.