James Bay kan inte följa upp genombrottet
ROCK
JAMES BAY Electric light Universal
”Jag anar ambivalens, ett oroligt famlande och inte minst högt ställda krav som har resulterat i något av en tummetott. Han har fegat ur, helt enkelt.”
GP:S recensent hör en artist som famlar efter svaren på hur han ska följa upp sin genombrottslåt.
Hold back the river var och är en fin popsång. Här hade vi en musikalisk talang som råkat få till den där låten som han, på gott och ont, för alltid kommer att behöva köra på sina spelningar.
öppnade alla dörrar för James Bay. Förr eller senare kommer då frågan vad han ska göra med världen som breder ut sig på andra sidan. Just nu är svaret det här, den 27-årige brittens andra album.
Som den traditionalist James Bay är har han försökt dela upp plattan i två tydliga delar, likt en vinyl. Första sidan inleds med ett intro där man hör James Bay prata med en kvinna, ”historien” fortsätter sedan med ett interlude där dialogen fortsätter och sedan en bil som rusar iväg.
Det handlar om kärlekstrubbel förstås, men i övrigt har jag svårt att hitta trådar i texterna som på allvar skulle kunna väva samman låtarna på skivan till en intressant berättelse. I mina öron är plattan mer fragmentarisk, vilket i och för sig inte behöver vara någon negativt.
musikaliskt rörlig och gör rotig rock som i Just for tonight, det skulle kunna vara en gammal Rod Stewart-dänga, James Bay lyckas inte få till en uppföljare som riktigt håller måttet. såväl som blänkande popsoul i Wild love. Och givetvis letar han efter det där enkla men svåra balladkortet som ska ge honom en fortsättning på Hold back the river. Närmast kommer han nog med Us, avslutande pianoballaden Slide är också ganska fin men liksom stora delar av skivan lite lös i kanterna och knappast någon hit.
Jag gillar svårartat Prince-inspirerade I found you bättre. Den skulle kunna bli smått fantastisk i en dyr liveversion med kör, stråkar och brassande blås. Och det trots att James Bay egentligen inte själv har rösten som krävs för att hänga med upp till himlarna. Därmed inte sagt att man, lyssna bara på smått outhärdliga Stand up, ska hålla på och pressa sönder hans sång med en massa filter och effekter.
Det är tre producenter på den här skivan och James Bay har sökt vägledning även i låtskrivandet. Jag anar ambivalens, ett oroligt famlande och inte minst högt ställda krav som har resulterat i något av en tummetott. Han har fegat ur, helt enkelt.
Ska James Bay bli större än sin egen genombrottslåt måste han bli både modigare och mer avslappnad än såhär.