D Lars Lerin
refuserad. ”Jag hade ju aldrig kunna föreställa mig att få ställa ut så här. Det urgammal mjukporrfilm som utspelas i en öken. Det senaste verket i utställningen är ett vintermotiv: en husvagn på en ödslig campingplats.
– DET ÄR NÅGOT speciellt med camping, när folk ställer sina små snigelhus lite här och där och så ska de ha semester. På vintern blir ju allting så övergivet och extra ödsligt, säger Lars Lerin. Just den här ödsligheten återkommer ofta i dina verk. Varför söker du efter den?
– Det är väl inget jag söker, men jag är väl lite ödslig, vet du, inombords. Jag försöker att göra lite färgstarka saker, men jag hamnar ofta i det där som är lite mer dunkelt och nedtonat. Och jag är ju så himla rädd för det där med ensamhet också, det är därför jag har varit så desperat på jakt i hela mitt liv efter en sådan där trygghetsförsäkring. – Det har ju varit mycket ett överlevnadsprojekt under tider när jag inte har mått så bra. Då har jag hängt upp tillvaron på det, att jag kan måla. Det är liksom en tillflyktsort, där jag kan koppla bort allt annat.
Själv vill han inte värdera sina teman. En värmländsk stuga, eller en målning av en bokhylla är inte mindre värt än en målning som skildrar kriget i Syrien.
– Det ena behöver inte vara mer banalt än något annat. Det är bara vår tid som är lite så att vi har hamnat i att vissa saker känns mer konventionella eller banala eller söta så där. Vad är det senaste som du har målat där du kände ”åh, vad vackert”?
– Vitsippor! Jag kunde faktiskt inte låta bli. När jag åkte och hälsade på mina föräldrar på deras äldreboende så passerade jag de här markerna på vårkanten och det är drivor av vitsippor överallt. Och varför skulle jag inte kunna måla dem? Det var en utmaning att försöka – men det behöver inte bli sött för det.
”Jag försöker att göra lite färgstarka saker, men jag hamnar ofta i det där som är lite mer dunkelt och nedtonat.”
LARS LERIN