En film riktad till redan inbitna fans
I en galax långt borta tar äventyren aldrig slut. När historierna blir så här röriga känns det mest som en filmisk affär riktad till hardcorefans i väntan på finalen i den mer sevärda Star Wars-trilogin.
För alla som har undrat hur Han Solo fick sitt namn (det var inte från föräldrarna), hur han och Chewbacca träffades och exakt hur denne odåga till rymdfarare lade beslag på Millennium Falcon finns nu chansen att gå till biografen och bocka av punkt efter punkt i mytologilexikonet.
MEN FÖR DEM som kräver mer än en Wikipedia-upplevelse till popcornen finns det anledning att tveka inför det andra försöket till en fristående saga i den evighetslånga rymdoperan.
För där ”Rogue one: A Star Wars story” (2016) fördjupade Star Wars universum och samtidigt introducerade en hop spännande rollfigurer till en modigt mörk stämning bjussar ”Solo: A Star Wars story” mest på extremt generisk sci-fiaction i en lättsam men rörig story där det ofta känns oklart vad som egentligen står på spel.
I händelsernas centrum finns Han, en kaxig ung kille som skiljs åt från sin stora kärlek Qi’ra (en ganska bortslösad Emilia Clarke) när de försöker fly från en slavliknande tillvaro. Några år senare möts de igen men då är allt förändrat. Han är med i en smugglarliga och hon är medhjälpare åt gangstern Dryden Vos (Paul Bettany på slätstruket humör).
SCI-FI-ÄVENTYR
SOLO: A STAR WARS STORY Regi: Ron Howard. I rollerna: Alden Ehrenreich, Emilia Clarke, Woody Harrelson med flera. (75 min)
EFTER EN LÅNGDRAGEN inledning får Han Solo uppdraget att sno en värdefull last coaxium vilket knuffar igång en äventyrlig ”Indiana Jones”-ambition i snabbt heistfilmstempo. Samtidigt finns drag av film noir, i alla fall med tanke på hur Qi’ra är sammansatt.
Helheten är inte särskilt lyckad, gissningsvis har det att göra med att regiduon Phil Lord och Christopher Miller sparkades halvvägs och ersattes av Ron Howard. Men små ljuspunkter finns – Donald Glover som Lando Calrissian är härlig att se, liksom samspelet mellan honom och hans kvinnliga droid L3, en frihetskämpe av storslagen typ som knycker alla scener hon är med i.
I EN FILMSERIE som aldrig varit främmande för just icke-köttsliga stjärnor hade det varit en bättre idé att skapa en digital och bebisslät version av Harrison Ford till huvudrollen eftersom filmens största brist är just frånvaron av hans buttra charm. Alden Ehrenreich (”Hail, Caesar!”) kämpar men det känns mest obekvämt att se på. Och några gnistor i Leiaklass slår det aldrig mellan honom och Qi’ra.
För dem som kräver mer än en Wikipedia-upplevelse till popcornen finns det anledning att tveka.