Vi vill nog gärna ha någon att skylla på
När jag hade parkerat stod en man före mig vid parkeringsautomaten. Han hade problem. Automaten var ovän med hans kontokort och ville inte acceptera en kortbetalning. Mannen gav upp. När det blev min tur stoppade jag istället mynt i automaten. Det fungerade.
Efter mig i den lilla kön hade en kvinna förstått problematiken där hon stod med kontokortet i näven. – Funkar det inte? undrade hon. – Pröva med mynt istället. – Jag har inga. Jag har bråttom. Skit också, undslapp hon sig inför detta i och för sig mycket måttliga bekymmer.
– Ta det här. Jag bjuder, sa jag och lämnade henne ett tiokronorsmynt.
Hennes glädje över denna måttliga gåva - tio spänn - fick mig att tro att glädjen var inflationsskyddad. Hon visste knappt till sig av tacksamhet. Jag funderade ett ögonblick på att förse mig med guldtior och stå där hela dagen som en parkeringens glädjespridare.
Kan det vara så, att glädjen ändå står sig, att man har lika lätt att bli glad nu som tidigare?
Frågan växte och fick mig att fundera över årens gång hos mig själv. Lite mindre road idag?
I ALLA FALL var jag road, drog åtminstone på smilbanden, efter en notis härförleden i tidningen. Den handlade om kunden som klagat hos Allmänna reklamationsnämnden för att restaurangmaten var alldeles för kryddstark. Personen ifråga hade köpt en biff vindaloo på ett indiskt matställe och funnit rätten så stark att den var omöjlig att äta.
Hennes glädje över denna måttliga gåva - tio spänn - fick mig att tro att glädjen var inflationsskyddad. Hon visste knappt till sig av tacksamhet.
Pengarna tillbaka! Restaurangen ville av ren välvilja ge hälften tillbaka men restauranggästen gick vidare till Allmänna reklamationsnämnden och krävde full återbetalning,
Nix, nämnden fann att man fick räkna med att indisk mat kan vara stark, i synnerhet som menyn var försedd med en liten anmärkning om vissa rätters styrka. En rimlig slutsats. Jag roades mest av människans outtröttliga iver att skaffa sig någon att skylla på när det gäller livets förtretligheter.
PÅMINDE MIG DESSUTOM historien från en ung man i vänskapskretsen som i berusat tillstånd, mitt i natten, övertygade sig om att han skulle smaka en ökänt stark korv - ”världens starkaste!” - från en korvvagn i storstaden. Han åt med händerna, råkade klia sig i ögonen med sina därmed chilikryddade fingrar, blev tillfälligt förblindad, vinglade vidare i stan i sitt förblindade och berusade tillstånd, blev inknuffad i en bil och slagen och rånad av lömska typer, släpptes av i en förort där han fortfarande lätt förblindad satte sig på trottoaren för att återkomma till sans och balans. En förfärlig historia. Men han skyllde aldrig på korvhandlarn.