Nils Funcke har grävt ned sig i sitt arbete
JUBILAREN: FAMILJETRAUMAT SATTE DJUPA SPÅR
Nils Funcke möter upp i korridoren på journalisthögskolan, JMK, på Stockholms universitet där han har en lärartjänst på 75 procent.
– Efter fjorton års provanställning fick jag en tillsvidareanställning, säger han och skrattar och förklarar att det nog snarare berott på honom. Att han är en ”hoppjerka” som gillar att prova på nya saker.
UNDER ÅREN HAR det hunnit bli en hel del. Efter tekniskt gymnasium – som han var komplett ointresserad av och helt struntade i till sin fars, civilingenjörens, förtret – gjorde han en sväng inom långvården. Därefter blev det jobb på pappersbruket i Mariestad i fem år. Det var också under den tiden han intresserade sig för politiska frågor och började skriva för Folket i Bild/kulturfront och tidningen Skogsindustriarbetaren. Så småningom blev han volontär på Gnistan som drevs av Sveriges kommunistiska parti, SKP.
Han beskriver det som att skrivandet blev något ”oemotståndligt” och efter lumpen sökte han sig till Mariestads-tidningen och fick en fast tjänst. Sedan dess har det rullat på. Hjärteämnet har redan från början varit grundlagarna, tryck- och yttrandefriheten, som också gått som en röd tråd genom hans yrkesliv.
– Jag är ju satt på en ganska ensidig kost, kan man säga. De här frågorna är centrala och en måste ju bli bra på någonting.
I dag omnämns Nils Funcke ofta som expert trots avsaknaden av * Fyller: 65 år den 17 juni. * Bor: I Stockholm. Sommarhus i skärgården. * Familj: Sambon Iréne Appelblom. Två barn, Tor, 36 år och Samuel som skulle ha blivit 32 år i år. * Gör: Journalist och författare. Expert på yttrandefrihetsfrågor. * Om att fylla 65: ”Jag känner mig redo för nya saker. Göra sådant som man inte vet om man klarar av och som man inte har gjort förut.” * Så firar jag födelsedagen: ”Det blir lugnt”. formella meriter. Han har gett ut tre böcker i ämnet, han föreläser och skriver krönikor och debattartiklar. Han har varit chefredaktör för tidningen Riksdag & Departement, fått Stora journalistpriset, utnämnts till årets lärare med mera, samt medverkat i två större utredningar: Yttrandefrihetskommittén och ett förslag till ett nytt medieetiskt system.
VARJE VECKA RINGER tre, fyra journalister för att få råd eller kommentarer om tryck- och yttrandefriheten. Hur ofta hamnar du i diskussioner om detta?
– Nästan jämt, de tar aldrig slut. Och jag hamnar nästan alltid i ”dåligt sällskap”. De vars yttrandefrihet begränsas i dag är ju de som avviker från den allmänt accepterade politiska agendan och godkända ideologier. Sådana som Lars Vilks, där du måste försvara hans rondellhund och nazisters rätt att demonstrera. Det som bekymrar mig är att vi inte är fler, för i grunden är sällskapet de demokratiska fri- och rättigheterna.
– Det som driver mig nu är att jag tycker att jag har fått det historiska
SOM PERSON BESKRIVER han sig som ganska så social. Men det finns en sak han nästan aldrig pratar om – barn. Anledningen är att han för fjorton år sedan förlorade sin yngste son Samuel som valde att ta sitt liv en vecka innan han skulle fylla arton år.
– Jag kan inte hålla tillbaka tårarna än i dag. Det har präglat mig mycket mer än allt annat i livet.
Han berättar att Samuel – som är döpt efter Nils Funckes favoritbok ”Samuels bok” av Sven Delblanc – hade mått psykiskt dåligt ett tag. Att han blev mer och mer inbunden och inte ville gå till skolan. En psykiatriker kopplades in, men att det var så allvarligt var det ingen som förstod.
Även om skuldtankarna obevekligt infinner sig – funderingar över om Nils och mamman hade kunnat agera på annat sätt – är det saknaden som värker mest. Hur har du hanterat det?
– Jag har till viss del grävt ned mig i arbete. Jag vet ju inte vem jag hade varit om det inte hade hänt. Samuels självmord har sugit musten ur mig i perioder, och gör så ibland än i dag. Alla säger att livet måste gå vidare. Men måste det verkligen det?
– Att ställa den frågan kan tyckas deprimerande men det är när man besvarar den man upptäcker allt det vackra och fina som gör livet meningsfullt. Det har också fått mig att leva här och nu.
I sitt arbete som journalist och expert på tryck- och yttrandefrihetsfrågor har Nils Funcke prisats flera gånger om. Men allt har inte bara varit en framgångsresa. Nu berättar han första gången om sin yngste sons tragiska död för fjorton år sedan.