Jag är väldigt glad över att brevet var felskickat
Det finns stunder då man vill checka ut, kasta bort tangentbordet och avgå som skribent. Jag fick ett mejl från en pensionärsförening i Kävlinge, Skåne. Det löd: ”Jag har på omvägar bland pensionärer hört pratas om dig och dina trevliga kåserier. Så nu undrar jag. För det första, åker du ner till Kävlinge för att underhålla cirka en timme på ett månadsmöte. Eller tycker du det är för långt? För det andra, vad skulle det kosta oss i så fall. Pengar är ju en viktig fråga i en pensionärsförening.”
JAG HAR INTE sämre självinsikt än att jag inser min begränsning, att jag inte har någon hipphetsfaktor. Jag har inget emot pensionärsföreningar, men att vara något slags mysig lågprisunderhållning i sådant sammanhang fick mig att vilja lämna denna skrivande syssla innan mossigheten begraver mig.
”Trevliga kåserier.” Nja, jag försöker ibland vara rolig, i alla fall återge några reflektioner och kanske också dryga ut med lite kunskap. Men trevlig; ordet förminskar.
Jag svarade att Kävlinge ligger för långt bort och att mitt underhållningsvärde är begränsat. Så nej tack. Snart kom ett svarsbrev som gjorde mig lättad:
”Jag ber så mycket om ursäkt. Det har blivit något fel någonstans. Det är Leif-owe ’Hubbe’ Hubertsson som vi är på jakt efter.”
Så skönt tänkte jag och skickade ett svar om att de inte behövde förklara hur i hela friden ett mejl till denne Hubbe kunde hamna hos mig. Jag fick väl räkna det till livets underhållande mysterier.
Jag hade i fantasin förberett en inledning på det anförande som jag ändå inte tänkte hålla.
Jag hade i alla fall i fantasin förberett en inledning på det anförande som jag ändå inte tänkte hålla i Kävlinge. Jag skulle berätta för dem att min humor möjligen är lite opassande. För när jag senast skrattade åt en historia var när jag nyligen läste amerikanskan Barbara Ehrenreichs ”Natural Causes”, en uppgörelse med vår tids alla onödiga hälsoundersökningar som mest skapar oro och föder onödiga kirurgiska ingrepp och medicineringar.
DÄR GÖR EHRENREICH också en liten utvikning i feminismens moderna historia. Hon påminner om hur läkarnas makt över patienters kroppar utmanades när kvinnorörelsen, i alla fall en radikal del av den, uppmanade kvinnor att själva undersöka det inre av sina underliv. Det kunde ske med det medicinska instrumentet spekulum, spegel och ficklampa. Några konservativa läkare var inte sena att reagera, utan ondgjorde sig över tilltaget som säkert innebar risk för en ohygienisk hantering med icke-steriliserade medicinska instrument i känsliga områden. Det var då som feministen Ellen Frankfort skrev:
”Jag håller med. Allt som förs in i en vagina bör först kokas i minst tio minuter.”
Slagfärdigt. Roligt. Det fick mig att skratta en vardagskväll.
Och där fick ni för trevligheten, Kävlinge.