Läsvärda titlar som tränger under huden
Anna Ekberg är inte, som man skulle kunna tro, namnet på en svensk författarinna utan pseudonym för två danska författare, Anders Rønnow Klarlund och Jacob Weinreich. De debuterade förra året med thrillern ”Den hemliga kvinnan” och nu är de tillbaka med en bok av det där slaget som inte riktigt vill släppa taget. ”För kärlekens skull” är titeln och det är också i den svarta kärlekens namn som det mesta i romanen händer.
Christian och Leonora har varit gifta i tjugo år när Christian blir förälskad i en annan kvinna. Leonora, som har offrat sin karriär för familjen och varit den som kämpat mest för den långvarigt sjuke sonen (som nu friskförklarats) inser på en fest att Christian är på väg att lämna henne. Nu, när de tillsammans ska njuta av livet.
HON TÄNKER INTE låta det ske. Hon tänker kämpa för det hon anser att hon har rätt till. Äktenskapet. Mannen hon en gång förälskade sig i.
”För kärlekens skull” är en berättelse om svek och passion, besatthet och förlust. Den är berättad ur både Christians och Leonoras perspektiv och som läsare kommer man dem mycket närmare än man egentligen vill. Det går att känna Christians panik, hans vanmakt, hopplösheten i den situation han hamnar i när han bestämmer sig för att döda sin fru. Och det går att känna Leonoras uppgivenhet, förödmjukelsen i att bli lämnad för en yngre kvinna, vreden och galenskapen som flyttar in i henne.
Det är helt enkelt en mardrömsskildring som tränger under huden. Synnerligen läsvärt om man inte är ute efter enbart underhållning.
”Hon tänker kämpa för det hon anser att hon har rätt till. Äktenskapet. Mannen hon en gång förälskade sig i.”
Michael Connelly är inte heller någon mysfarbror men hans böcker är av mer traditionellt kriminalromansnitt. Med ”Nattskiftet” inleder han en ny serie och introducerar kriminalinspektör Renée Ballard, som efter att ha anmält en överordnad för sexuella trakasserier blir omplacerad till nattskiftet vid polisstationen i Hollywood.
Hennes arbete där innebär att hon oftast tvingas lämna över de allvarliga brotten till dagskiftets kriminalare och aldrig får en chans att följa upp och utreda. Men hon vore inte skapad av Connelly om det inte fanns en bråkstake inuti henne. Precis som författarens mest kände polis, Harry Bosch, går hon ofta sina egna vägar, hamnar i bråk med chefer och tänjer på gränserna för det tillåtna. Vid ett extra intensivt arbetspass är hon och kollegan först på plats efter en extremt brutal misshandel på en prostituerad och därefter kallas paret till en nattklubb där flera personer skjutits. De här båda fallen vill Ballard absolut inte släppa ifrån sig, även om det innebär att hon måste utreda på sin fritid och delvis i smyg.
CONNELLYS STIL ÄR torr, mer beskrivande än gestaltande, rapp och effektiv. Och med Renée Ballard har han skapat en kvinna som på många sätt påminner om sina manliga kolleger men ändå känns lite spännande att få följa. Jag undrar hur lång tid det tar innan hennes och Boschs vägar korsas. I boken är han nämnd i en bisats, som en pensionerad polis, men redan i augusti är han på banan igen i nya boken ”Två sorters sanning”. Bosch ger aldrig upp och det verkar som om Renée Ballard är byggd av samma virke.