Inte en död sekund på Guns ’n’ Roses platta
På sportspråk brukar man prata om att ”vara i zonen”. Det är en plats där man är hyperfokuserad och presterar på den absoluta toppen av sin kreativa, mentala och fysiska förmåga.
Våren 1987 var det exakt där Guns ’n’ Roses befann sig.
Problemet var bara att de dessutom levde i ett fullständigt kaos av ett intensivt drogmissbruk som hela tiden riskerade att slå sönder alla drömmar de hade om att spela in den perfekta rockplattan.
Det fanns demos, det fanns idéer och när de lyckades samla ihop sig i replokalen lät det fantastiskt.
Men inspelningarna strulade och skivbolaget tvekade. I frustration och drogrus massakrerade bandet huset de hyrt. Toalettstolarna slets loss och kastades ut på gräsmattan.
Överallt i huset låg matrester, urin, krossat glas och trasiga människor. Utom i sångaren Axl Roses rum som bakom sin låsta och isolerade dörr sägs ha varit i perfekt ordning. Rose hade fullt upp med att hantera stormen han hade inom sig.
UNDER TVÅ MER fokuserade veckor lyckades man ändå få ner låtarna på band. Med tanke på omständigheterna är det otroligt att det alls blev en skiva. Att det till och med blev en klassiker. När jag trettio år senare vrider upp volymen och får introt till Welcome to the jungle kastat i ansiktet är det fortfarande precis lika fantastiskt som när skivan släpptes och blev till den bäst säljande debutskivan någonsin i USA.
NU HAR MAN satt samman en matig box för att fira Appetite for destruction. Här finns plattan i både remastrad och i blue-ray audio-version. Dessutom har man plockat fram sessions-inspelningar från 1986 som fyller två cd. Man har också inkluderat låtar, som exempelvis Patience, som släpptes i efterbörden till albumdebuten.
Sessions-tagningarna bekräftar bilden av ett band i bra form och här finns redan utkast till låtar som skulle komma senare, bland annat en pianoversion av November rain. Tagningarna av Heartbreak hotel och Jumpin’ jack flash är snarare kuriosa. Men trots detta och trots en matig bok och ett gäng samlarbilder som fångar tidens estetik (tänk tidningen Okej) är det förstås själva albumet som har huvudrollen.
APPETITE FOR DESTRUCTION är fortfarande en fenomenal rockplatta. Uppväxta på Rolling Stones, Kiss, Sex Pistols, Faces, Aerosmith, Thin Lizzy och New York Dolls visste bandet exakt hur de ville ha sin depraverade sleazerock. Med ett bokstavligt talat livsfarligt men samtidigt förförande Los Angeles utanför dörren hade de gott om daglig inspiration. I efterhand ser man också att Guns ’n’ Roses var en slags föraning inför vad som senare skulle hända i Seattle. De bidrog i allra högsta grad till att hålla den mest primitiva, i positivt mening, rockmusiken vid liv. Att bandet bara ett par år senare skulle falla sönder under pågående världsturné var förstås oundvikligt.
Dock håller Appetite for destruction knappast för en moden genusanalys, sexismen är bitvis bedrövlig, och beskrivningen av droger är, låt oss säga, explicit. Den uppenbart homofobiska och rasistiska låten One in a million är helt enkelt bortplockad från den återutgivna versionen av skivan.
ROCK
GUNS ’N’ ROSES Appetite for destruction (box) (Universal)
MEN SOM DET svänger. Det är fruktansvärt distinkt och snärtigt, Axl sjunger fantastiskt och gitarrerna är underbara. Skivan har, som det anstår en klassiker, inte en död sekund.
Synd bara att man inte fått med någon konsert-dvd i boxen. På Youtube finns bland annat spelningen på The Ritz i New York 1988. Se den. Och hoppas sedan att Guns ’n’ Roses kan nå upp till åtminstone i midjehöjd av den nivån när man kommer till Ullevi senare i sommar.