Lyckad premiär av Kålles tredje ”Ronja Rövardotter”
TEATERRECENSION
RONJA RÖVARDOTTER Regi: Kålle Gunnarsson
I rollerna: Amanda Andersson (alternerar med Alice Svärd), Axel Jonsson (alternerar med Mio Tibblin), Klas Wiljergård, Anngelina Rautalin, Andreas Andersson, Simon Forsberg, Emil Söder (även koreografi), Arvid Nygren, Emil Henron, Benjamin Alinder, Simon Tibblin, Emma Karlsson (även projektledare med Sussi Björninger). Ljud & ljus: PM Audio. Scenografi: Ljus & Dekor. Nya Teatergläntan, Falkenberg 29 juni.
Sommarens Kålle-uppsättning får en rivstart med stämningsfull, ordlös sång av rövarna, följt av attackerande vildvittror, innan Ronja föds och Mattiasborgen klyvs. Varning för att de minsta barnen kan blir skrämda.
Astrid Lindgrens sista roman har nu 37 år på nacken och jag är nog inte ensam om att minnas de stora dragen, men ha glömt en del detaljer. Och det är bara en fördel, som gör Ronjas konfrontationer med grådvärgar, skumtroll och rumpnissar desto mer spännande.
Caroline Erikssons kostymer och maskerna av ”Hatti” Isaksson och Gothenburg Prop Makers bidrar till att man snabbt förflyttas till en lätt övernaturlig medeltid.
ATT HA EN verklig skog som spelplats (nära Falkenbergs IP) är lyckat, med tanke på hur mycket naturen betyder för berättelsen. Det är i dess frihet och i mötet med alla farligheter som Ronja kan bryta sig loss från sin far och bli vuxen.
Hon återvänder då och då till borgen, som trots det eskalerande fadersupproret erbjuder trygghet. Där finns ett litet samhälle i form av ett sjungande rövarband och mamma Lovis (Anngelina Rautalin) som en stark kvinnlig förebild.
Det är svårt att missa de feministiska ingredienserna. Där Pippi Långstrump kan sägas stå utanför normerna eller vara stereotypt manlig är Ronja en jämställd tjej, som kan göra allt som den jämnårige pojken Birk kan.
Några större brott mot könsrollerna blir det dock inte. Rövarna skojar fortfarande genom att klä sig i kvinnokläder, vilket blir ett symboliskt statusfall.
Ronja blir även en fredsapostel, som vägrar spela med i den bittra striden mellan dödsfienderna Mattis (i rött) och Borka (i blått). Att Astrid Lindgren skrev romanen medan kalla kriget pågick mellan det röda Sovjetunionen och det blåa USA är nog inte en slump.
SOM VANLIGT ÄR det imponerande att regissören Kålle får ihop de vuxna proffsen med amatörer i alla åldrar och behåller flytet i två underhållande timmar. De gånger dialogen känns styltig blir det aldrig långvarigt.
Premiärens Ronja (Amanda Andersson) och Birk (Axel Jonsson) sköter sig utmärkt och i vuxenrollerna tar Andreas Andersson tillvara på utrymmet som Skalle-per och Simon Tibblin har en touch av Per Oscarsson i rollen som Borka.
För mig finns föreställningens bultande hjärta i Mattis, som 29-årige Klas Wiljergård från Falköping gör med en intensitet, röst och värme som inte står Börje Ahlstedt långt efter. Någon kanske känner igen Klas som datanörden som är granne med titelfiguren i filmen ”En man som heter Ove”?
KÅLLE GUNNARSSON har förresten en mångårig erfarenhet av berättelsen. Redan för 20 år sedan var han på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och där spelade han inte bara Karlsson på taket utan även Lill-klippen i ”Ronja Rövardotter”, alltså samma rollfigur som Tommy Körberg gestaltade i Tage Danielssons filmatisering från 1984.
I tredje teateruppsättningen av ”Ronja” i Falkenberg blir grannarna knappast störda som vid Klitterbadet 2005 med David Lindgren. Återkommer från det året gör Jessica Stendahl (då Lovis, nu sångarrangemang) och från 2010 i gamla Teatergläntan Robin Rösehag (då rövaren Sturkas, nu regiassistent).
Fredagens premiär var familjeteater av bästa slag, under sommarens hittills blåaste himmel.