Lyckad skallkirurgi vanligt i Inkariket
HISTORIA: MÅNGA ÖVERLEVDE OPERATIONER UTAN MODERN TEKNIK
Jämförelser visar, anmärkningsvärt nog, att dödligheten var mycket lägre än bland skallopererade soldater under amerikanska inbördeskriget nästan 400 år senare.
Hur inkaindianerna bar sig åt för att klara detta är ett mysterium.
I studien, som publiceras i tidskriften World Neurosurgery, påpekas att skallkirurgi där ett eller flera hål öppnas i kraniet på patienten, så kallad trepanation eller trepanering, har praktiserats sedan tusentals år i många olika kulturer.
Orsakerna var flera. En av de vanligaste var sannolikt behandling av skallskador som uppstått vid olyckor eller i krig. Andra skäl kan ha varit att bota svår huvudvärk, bota sinnessjukdomar, eller driva ut demoner ur huvudet.
SANNOLIKT VAR DÖDLIGHETEN oftast hög. Inte förrän i slutet av första världskriget började skallkirurgin utvecklas till våra dagars neurokirurgi där läkarna regelmässigt gör ingrepp i hjärnan för att avlägsna tumörer och blodproppar.
Men av den nya studien att döma hade inkaindianerna specialkunskaper som gjorde att en majoritet av deras patienter överlevde behandlingen – trots att hålen i kraniet många gånger var chockerande stora.
Om patienterna dog eller överlevde är lätt att se i efterhand. Om * Trepanation, eller trepanering, är ett kirurgiskt ingrepp där ett hål görs i en vävnad. Oftast används uttrycket när man borrar upp ett hål i skallbenet för att blottlägga hjärnan, och göra ett ingrepp i densamma. * Trepanation av skallbenet är det äldsta kirurgiska ingrepp vetenskapen känner till. Skallar med uppborrade hål från yngre stenåldern för drygt 4 000 år sedan har hittats i Europa och är kända från några av de äldsta kulturerna i Nord- och Sydamerika. benvävnaden runt hålet är slät har patienten levt lång tid efter operationen, om den är skarp har patienten dött kort tid efteråt.
I PERU HAR osedvanligt många fynd av välbevarade trepanerade skallar gjorts – en effekt av det extremt torra klimatet i regionen.
Forskarna, som är verksamma i USA, har granskat material från tre olika tidsepoker. Det äldsta består av 59 skallar med en ålder på 2 200-2 400 år och kommer från Perus södra kust. En betydligt yngre samling med 421 skallar från det peruanska höglandet har en ålder på 600-1 000 år.
Slutligen undersöktes 160 skallar från höglandet runt Cusco, Inkarikets huvudstad. De härrör från tidigt 1400-tal till mitten av 1500-talet, det vill säga strax före och under den spanska erövringen av landet.
Granskningen visar att cirka 40 procent av patienterna från den äldsta perioden överlevde behandlingen. Överlevnaden i nästa grupp, från den mellersta tidsperioden, var dock högre, cirka 53 procent, och bland patienterna i den yngsta gruppen var den ännu högre, 75-83 procent, en förbluffande hög siffra.
Under amerikanska inbördeskriget, som utkämpades 1861-1865, drygt tre århundraden senare, överlevde bara cirka 50 procent av patienterna. Kunskaperna om bakterier var begränsad och läkarna använde redskap som inte steriliserats.
Ibland petade de med otvättade fingrar i det öppna hålet i skallen. Föga förvånande dog extremt många soldater av infektioner under kriget.
De gamla inkaindianerna i Peru var mästerliga skallkirurger, enligt en ny studie. De öppnade kraniet på många patienter, och det märkliga är att en mycket hög andel av patienterna överlevde operationen, trots att inkafolket saknade moderna mediciner och teknik.
FRÅGAN ÄR HUR inkaindianerna bar sig åt. De kände inte heller till existensen av farliga mikroorganismer. Eller hade de en aning om att god hygien var viktigt vid den här typen av operationer?
– Vi vet inte hur de förhindrade infektioner, men det tycks som om de var bra på det. Vi vet inte heller om de bedövade patienterna, men eftersom skallkirurgi var så vanligt måste de ha använt någonting, möjligen kokablad. De saknade skriftspråk så det är omöjligt att veta, säger en av forskarna, David Kushner, professor vid University of Miami.
Uppenbart är att indianerna i det gamla Peru blev skickligare och skickligare med tiden. Ett hål i huvudet var nästan detsamma som en dödsdom i andra kulturer och under andra tidsepoker och måste ha varit skrämmande att genomlida – men i Inkariket var det ett ingrepp som de flesta tycks ha överlevt.