Almedalen efter #metoo
Det är Almedalsveckan 2011. Jag är 15 år gammal. Luften är kvav. Röster skrålar. Lägenheten överfull. Mina fötter värker av de höga klackskorna. I mitten av rummet står en fåtölj. Den är upptagen, men har ett brett armstöd. Jag stapplar fram till den, noga med att inte tappa balansen (eller plastmuggen med det illasmakande vinet). Lättad börjar jag ovant småprata med några partister. Nervositeten släpper något, men sedan känner jag den. Handen. Fingrarna som tagit tag i min bakdel och klämt åt.
Jag vänder mig förfärat om. Mannen i fåtöljen tittar upp på mig med ett brett flin, handen fortfarande med ett stadigt grepp om min bak. Jag flyger upp. Vinet skvätter över golvet. ”Vad fan håller du på med!? Hur vågar du!?” skriker jag åt honom. Den flera år äldre killen är engagerad i samma ungdomsförbund som mig. Festen stannar upp. Alla stirrar. Tårarna börjar strömma, jag springer ut. Sätter mig snyftande i trappuppgången.
Ingen kommer efter.
DET ÄR ALMEDALSVECKAN 2017. Jag är 23 år gammal. Ett studentförbund har haft fest. Vänninan vill inte möta min blick när hon berättar om den högt uppsatte studentförbundaren som höll fast hennes händer, dunkade hennes huvud i sänggaveln och sedan försökte kväva henne med en kudde. ”Du måste anmäla!” säger jag. Men hon skakar på huvudet. ”Det var ju med samtycke, i början. Och jag sa ju faktiskt inte emot när han blev hårdhänt. Och då kan han ju inte veta…att jag inte gillade det.”
Hon visar blåmärkena. De lyser gula och blåa, som ett levande manifest. En påminnelse. Almedalen är ingen trygg plats för oss kvinnor.
I HÖSTENS METOO-UPPROR gick kvinnor i 65 olika branscher ut och vittnade om de övergrepp och sexism vi kvinnor får uthärda när vi bara försöker göra vårt jobb. Antalet vittnesmål från den politiska maktens korridorer vad skräckinjagande. Inte ens bland våra politiska företrädare, som ska säkerhetsställa allas vår rätt till frihet och trygghet, råder en gemensam respekt för kvinnas integritet. Trakasserier bemöts med tystnadskultur, kvinnor som anmäler misstros. Förövare får sitta kvar. För vad skulle det göra med förtroendesiffrorna om saken kom ut i ljuset.
DET ÄR ALMEDALSVECKAN 2018. Jag är 24 år gammal. Jag sitter med demokratiminister Alice Bah Kuhnke i telefon. Jag frågar henne om politiska ledares ansvar skiljer sig från andra branscher i kampen mot sexismen? Det tycker hon, bestämt:
”Politiska ledare har som förtroendevalda ett särskilt ansvar.”
Det har hon ju rätt i. Jämställdhetsarbetet kan knappast gå framåt om makthavare gröper ur den all legitimitet med sin egen sexism. Men tafsaren är, trots anmälan, kvar i ungdomsförbundet. Studentförbundaren, som hotade mig med förtalsanmälan om jag fortsatte uppmuntra offret till vidare åtgärd, står nu på sitt partis riksdagslista.
Jag lägger på luren och knyter näven i fickan. Hur många fler kvinnor kommer att råka illa ut innan veckan är slut? Hur många kvinnors politiska glöd kommer släckas? Metoo kastar en skugga över årets Almedalen, men de lärdomar vi tog av höstens hädelser verkar redan falla i glömska.