Chefsekonom jämför med krisen på 90-talet
– Man måste utgå ifrån att vi kommer att klara det. Men det kommer inte att bli lätt. Så säger Annika Wallenskog, chefsekonom på Sveriges Kommuner och Landsting, om de kommande utmaningarna inom den svenska välfärden.
De svenska kommunernas gemensamma organisation SKL har under en längre tid flaggat för de problem som kommer att uppstå inom den svenska välfärden framöver. Senast i den ekonomirapport som lämnades i mitten av maj konstateras att: ”Inför de utmaningar vi har framför oss kommer det att krävas att kommuner, regioner och landsting bedriver verksamheten på ett helt annat sätt än i dag. Utvecklingen pågår redan i sektorn, men det kommer att krävas mer utveckling och förändring kommande år då förväntningarna på välfärden fortsätter att öka.”
– Vi står inför en unik situation med stor arbetskraftsbrist inom den offentliga sektorn samtidigt som vi har en åldrande befolkning. Men det finns fortfarande ett fönster att agera. Inte minst eftersom vi fortfarande har högkonjunktur, säger SKL:S chefsekonom Annika Wallenskog.
ENKELT UTTRYCKT BESTÅR utmaningen i att den delen av befolkningen som är i behov av olika sorters välfärdstjänster (barn och gamla) växer mycket snabbare än den del av befolkningen som är i yrkesverksam ålder.
– Faktum är att utan invandring så hade vi haft en minskning av den arbetsföra befolkningen. Men med invandringen har vi ett netto för den kommande tioårsperioden på sju procent, säger Annika Wallenskog.
Hon sätter stort hopp till den tekniska utvecklingen för att lösa de problem som kommer att uppstå.
– Många av de beslutsprocesser som finns i kommunen i dag skulle kunna automatiseras helt. Parkeringstillstånd skulle kunna
vara ett sådant ett exempel, säger hon.
Wallenskog nämner också olika typer av välfärdsteknologi inom vården och hemtjänsten, såsom kameror i stället för personal för övervakning nattetid.
– Det innebär en förändring av våra tjänster, men inte automatiskt en försämring. Många äldre väljer rentav hellre att ha en kamera i stället för nattbesök, till exempel, säger hon.
DET FINNS OCKSÅ en slags inbyggd paradox i de förväntningar som ställs på välfärden. Exempelvis så har personaltätheten normalt sett ökat, vilket inte kommer att kunna ske framöver. Man kommer heller inte kunna upprätthålla den personaltäthet som finns i dag.
– Så som utvecklingen har varit hittills så har välfärden ständigt blivit bättre, även om vi inte alltid tänker på det. Ett enkelt exempel är sjukvården. Om ett nytt botemedel för en sjukdom upptäcks så förväntar sig naturligtvis alla att få tillgång till det. Då uppstår också en kostnadsökning. Välfärden blir bättre, men samtidigt stegras också förväntningarna, säger hon.
Wallenskog jämför den kommande situationen med krisen på 1990-talet.
– Den krisen innebar ett stålbad för välfärden och stora nedskärningar. Men den tvingade också fram lösningar som på sikt gjorde sektorn effektivare och på vissa sätt bättre, säger hon.
Wallenskog tror också att man kan komma att behöva omvärdera vilka krav man ställer på personalen inom välfärden. Att sänka de formella kraven till olika tjänster skulle kunna innebära att man kan ta till vara på en större del av arbetskraften och runda de matchningsproblem som finns idag.
– Vi låser oss ibland vid att en person som till exempel pensioneras ska ersättas av en person med samma kvalifikationer. Det kan bli nödvändigt att tänka nytt och kanske ändra innehållet i tjänsterna i stället, konstaterar hon.