Gör inte sommarlistan för lång i år

Varje år brukar jag göra en sommarlista. På det där ni vet, som man vill hinna göra, det som gör allt extra somrigt, extra underbart. På senare år har jag märkt en tendens. Listan blir kortare och kortare. För varje år. Och jag börjar undra om jag blivit lite klokare och klokare. För varje år. För nånstans tror jag att sommaren växer, ju mindre man försöker göra.

I år har jag skrivit upp det mest väsentliga. Det står att jag ska ta morgondopp, att jag ska baka kanelbullar, åka bort nånstans, göra fläderblomssaft och köpa en kylväska (jag har en konstig vurm för färgglada kylväskor…).

Där står det liksom, sommaren i koncentrat. Inte mer än jag hinner, inte mer än jag orkar.

JAG HAR BESTÄMT mig för att bli klok i år. Så det inte blir som i våras, när jag skulle hinna allt i trädgården och inte hann det viktigaste, göra rabarberpaj och sitta och känna syrlig rabarbersmak i munnen, medan vårsolen stekte mig varm.

”Hinner man inte göra rabarberpaj, då har man hamnat snett”, sa jag till Darling sen, och gjorde min vårpaj en regnig dag i juni i stället. När jag egentligen tänkte att jag skulle hinna fem andra väldigt viktiga saker. Jag struntade i alla de fem viktiga, och gjorde paj i stället.

Ibland är det viktigaste att man kan strunta i det skenbart viktiga och göra det uppenbart oviktiga. Ibland behöver själen det uppenbart oviktiga. Nämeligen. Så jag står där i köket och pajen luktar gott i ugnen, och tiden liksom växer, blir mer hel. Det blir alldeles stilla i köket, stilla i mig, tack vare att jag strök fem viktiga saker.

NÄ, GÖR INTE sommarlistan för lång i år! Behöver man verkligen plantera tre rosor till? Åka både till Frankrike och Danmark? Stryk det mesta, behåll det viktigaste. Som morgondoppen, kanelbullebaken. Det som ligger närmast handen och hjärtat.

Och när man kokat ner allt det där, och börjar få sisådär tre-fyra grejer på listan. De som är viktigast, allra, allra viktigast! Det är då man börjar få sommaren i koncentrat. Som ett livselixir, som man bör dosera några gånger dagligen, under månaderna juni, juli, augusti.

Och sen kan man sätta på en sån där fin snirklig etikett, som mormor brukade ha på sina saftflaskor. Sommar, skulle det stå där, på det där livselixiret.

Och bland alla smaker i hela världen, tror jag det är den smaken jag älskar allra mest. Men jag dricker den helst i långsamma, långsamma klunkar.

”Ibland är det viktigaste att man kan strunta i det skenbart viktiga och göra det uppenbart oviktiga.”