Bemötandet uselt på akutmottagningen
SJUKVÅRD. Jag har varit inne ett antal gånger för min mage, men bemötandet är fruktansvärt. Jag kontaktar alltid någon sjukvårdskunnig personal innan. Säger de att jag ska åka in så gör jag det. Men bemötandet jag får har varit två av fem besök har varit okej, inte övrigt. Kom in en lördag med svåra buksmärtor och träffade en läkare som sa att på akuten är det endast på liv och död som gäller eller om det krävs operation av min mage men det var inte aktuellt. Mina prover bra men ingen operation aktuellt för mig du kan åka hem igen.
INGEN DIREKT undersökning gjordes. Allting går jättesnabbt. När jag kommer in så vill jag få lite bra bemötande, att man visar sympati och medlidande. Fick inget av detta. Slutrepliken från läkaren var att det är inget vi kan göra för dig.
Jag sa att då går jag nu, och om jag ramlar och bryter foten är jag välkommen då? ”Ja, då får du givetvis träffa en ortoped”, sa läkaren, skrattade och gick därifrån.
jag skriver inte detta för min egen skull utan för alla de som inte vågar säga något, eller vet hur man ska gå vidare. Har sett och hört en hel del när man kommer in. Äldre kvinnor som gråter, jag frågar varför är du så ledsen? Läkarna tror inte mig och säger att jag inte är sjuk.
KVINNAN SOM LÅG bredvid mig i lördags frågade mig och det var lång väntetid. Jag säger att jag hört någon som legat i sex timmar. Hon säger ”jaha, oss gamlingar skiter de väl i”.
Jättesorgligt att de känner så, jag lider verkligen med dessa kvinnor. Även männen mår dåligt, några lämnar när de inte får hjälp. Förstår att akutfall måste gå före. Men ett bra bemötande gör att man kan stå ut med sina krämpor.
För min egen del så blir det inte akuten igen, nu får man hämta upp mig om jag famlar ihop på gatan, sedan får vi se om det räknas som akutfall.
Alltför snabba undersökningar kan gå fel, det kan hända allvarliga saker efter hemkomst, det har säkert hänt många saker och kommer aldrig fram. Vet inte om det är personalbrist, men ett bra bemötande gör mycket.
Ann-cathrine