Pappa, jag bar dig som den sista droppen vatten
Jag stod där i min nyinköpta klänning. Håret i lockar och nya sandaler på mina solbrända fötter. Jag kände mig fin dagen till ära. Och jag ville vara fin. Fin för honom. Jag är säkert på att pappa såg mig när jag stod där och plockade bland de röda rosorna, som snart skulle pryda hans blivande viloplats. 67 stycken – en för varje år han fick påbörja.
FYRA MÅNADER HADE gått sedan jag sist höll hans hand. En kort tid för många, men för mig känns det som en evighet sedan. Livet rullar på så snabbt, och tar inte hänsyn till om tragedier inträffar eller om människor dör. Allt har sin gilla gång ändå, på gott och ont. Vi har fått uppleva den första påsken utan pappa, den första födelsedagen... Det har varit tomt, men vi gör så gott vi kan.
Nu var det dags att ge pappa sin sista viloplats. Det var visserligen över tre månader sedan vi hade hans begravning, men det kändes fel att ha urnsättningen i ett grått och kallt vårvinterväder. Vi ville vänta tills löven spruckit ut och solen värmde marken.
VI HADE VALT den vackraste dagen på året visade det sig. Det var som att vädergudarna och himlens alla änglar tyckte att vi – och han – förtjänade det. Som en kontrast till all den smärta, kyla och sorg som vi alla hade fått uppleva det senaste halvåret. Men hur skulle det kännas att hålla sin pappas urna i mina händer? Skulle jag ens klara av det?
”Jag sa inte farväl när jag lämnade graven. Jag hade redan tagit avsked på mitt sätt vid sjukhussängen. Och min tro och erfarenhet säger mig att det snarare är ’på återseende’.”
När jag såg begravningsentreprenören stå där vid kyrkan med pappas vita urna under armen kände jag dock ett lugn, mitt i den tryckande sorg och saknad som fanns omkring oss. Det var ju inte pappa som låg där i. Stoftet av honom fanns i urnan (hur overklig den tanken än må kännas), men hans själ lämnade kroppen i samma andetag som blev hans sista.
RANELIDS CITAT OM att ”bära sitt barn som den sista doppen vatten” fladdrade förbi. Nu var det dock inte ett barn, utan min pappas urna. Jag och min bror hjälptes åt att varligt sänka den i det eklövsprydda hålet. En ytterst surrealistisk handling – men mitt i allt annat märkligt vi har fått vara med om så var det ändå vackert. Vi fick vara med och bädda fint åt honom. Där bredvid hans sons grav, jämte vår brors fina sten. Far och son bredvid varandra, på kyrkogårdens vackraste plats med utsikt över sjön.
Jag sa inte farväl när jag lämnade graven. Jag hade redan tagit avsked på mitt sätt vid sjukhussängen. Och min tro och erfarenhet säger mig att det snarare är ”på återseende”. Det kanske dröjer 50 år innan vi återser varandra igen, men fram till dess är jag säker på att de följer våra steg.
Vi ses, pappa.