Berörande om kamp för frihet
TEATER
TEATER ALBATROSS 1917 - När klockorna stannade Regi/skådespelare: Robert Jakobsson. Scenografi: Åsa Lieberath. Regi och musik: Peter Jägbring. Ljusdesign: Jesper Berger. Scenografiassistent: Kirill Diomchev. Spelas på Tokalynga Teaterakademi Gunnarp 13, 14, 16 juli samt 4 augusti.
”Jakobssons kroppsteater firar triumfer i enskilda scener…”
Ryska revolutionens hundraårsminne förra året uppmärksammades inte mycket i den svenska teatervärlden. Utom hos Teater Albatross i Tokalynga. Pjäsen ”1917, När klockorna stannade”, fick premiär i Smolensk i västra Ryssland – bara det ett exempel på att Teater Albatross scenkonst inte känner några gränser. Nu får den premiär på hemmascenen.
Föreställningen är ett kraftprov av teaterledaren Robert Jakobsson: ensam på scenen i drygt en timme, med sin karaktäristiska kombination av berättarteater och kroppsteater. Utgångspunkten, berättelsens grundplan, är typisk för många Albatrosshistorier: en liten judisk by, som lider under svält och pogromer, men som får höra talas om revolutionärernas dröm om en ny samhällsordning.
SCENBILDEN PEKAR emellertid på det som är föreställningens verkliga tema: hur ryska revolutionen väckte en ojämförlig explosion av konstnärlig kreativitet. Alla ismerna: suprematism, konkretism, konstruktivism, och alla de ikoniska konstnärsnamn som förknippades med dem: Malevitj, Tatlin, Kandinsky. Och givetvis, med Teater Albatross ständigt närvarande östjudiska perspektiv, Marc Chagall.
Namnen nämns i pjäsen, och i Åsa Lieberaths fantasieggande scenbild. Den sistnämnda präglas för övrigt av en annan av modernismens stora riktningar, kollaget, ofta skapat av överblivna objekt, ”skräp”, som en gammal karusell, eller hästskallar (som får åskådliggöra olika centralgestalter i historien).
POÄNGEN MED Jakobssons historieskrivning, genom alla fragmentariska biografiska erinringar och synvinkelskiften, är hur stalinismen, Nkvd-terrorn och Gulagsystemet krossade drömmen om den fria konsten och den fria människan. Det kan tyckas vara en romantisk framställning, som saknar all historisk och ideologisk bakgrundsanalys. Men å andra sidan speglar den också en evig mänsklig dröm om frigörelse och att en annan slags tillvaro är möjlig.
Jakobssons kroppsteater firar triumfer i enskilda scener, frågan är om han någonsin använt sin teknik med sådan perfektion, som när kompositören Dimitrij Sjostakovitj utsätts för Stalins förtrycksapparat: det fysiska tvånget mot kroppen blir extremt tydliggjort. Eller när scenkonstens representant i konstexplosionen, Vsevolod Meyerhold, håller demonstration om sina teateridéer. En annan höjdpunkt är läsningen av en annan modernistpionjär, dock något äldre än ryska revolutionen, nämligen Charles Baudelaire och hans dikt Berusa er!
JAKOBSSON SJUNGER, dansar och skriker sig igenom föreställningen och håller uppfordrande brandtal, men framför allt berättar han den tragiska historien om hur en av mänskligheten största frihetsdrömmar krossades i kölden bakom taggtråden i Kolyma eller i Stalins avrättningskällare. Det är ofta väldigt berörande. Och den åskådare som imponeras av Robert Jakobssons förmåga att berätta och gestalta med koppen ska komma ihåg att han snart fyller 70.