Bergman for dummies
En artikelserie med anledning av 100 års-jubileet. I dag för 100 år sedan föddes Ingmar Bergman.
Filmnördar som växte upp under Ingmar Bergmans storhetstid kunde enligt Martin Scorsese inte undgå att inspireras. ”Du hade varit tvungen till en medveten ansträngning, och även då hade hans påverkan slunkit förbi”, säger han i dokumentären Trespassing Bergman.
Bergmans bidrag till filmkonsten anses framför allt vara intresset för våra inre liv. Paul Schrader skrev att manuset till Taxi Driver var omöjligt utan svensken, som förmodligen gjort mer än någon annan för att göra filmen till ett medium för det personliga och inåtvända.
REGISSÖREN JEAN-LUC GODARD prisar att Bergman smälte samman de vackra miljöerna med rollfigurernas psykologi, hellre än att skryta med fotot. Enligt Krzysztof Kieslowski, känd för sin färgtrilogi, var Bergman den kanske ende filmskaparen som kan matcha författarna Fjodor Dostojevskij och Albert Camus i sina insikter om människans natur.
Liknande hyllningar är vanliga i deras generation, men filmvärldens största Bergmaniac är nog Woody Allen. Det kan tyckas oväntat för den pratglade muntergöken, men bleka teman som gudstvivel, dödlighet och känslomässig isolation tillhör hans favoritstoff att skoja om – även om Mary (Diane Keaton) i Manhattan avfärdar Bergman som ”fashionabel pessimism” för ungdomar.
INFLYTANDET AV HANS introspektiva blick märks bland annat genom alla blinkningar till Persona i filmer som 3 women av Robert Altman, Black swan av Darren Aronofsky och Mulholland Drive av David Lynch. Många har också skojat med hans mest kända scen, mötet med döden i Det sjunde inseglet, bland andra Monty Python och Stephen Colbert.
I Sverige har många tagit avstånd från Bergman, särskilt i 1968-generationen, som under ledning av Bo Widerberg såg honom som för borgerlig och inåtvänd. Och bland yngre och kvinnliga filmare är hyllningarna färre.
Lars von Trier däremot upplever ett närmast personligt släktskap. I dokumentärserien Bergmans video berättar den danske regissören om alla hyllningsbrev han skrev till Fårö utan att få svar. von Trier jämför svensken med sin pappa, som han heller aldrig pratade med, och nu när båda fadersgestalter är döda tar han äntligen farväl: ”Fuck Bergman”.