En vindlande resa i Mirja Unges språksäkra värld

Vad är en feelgood-roman egentligen? Och kan man må bra av en välskriven eländesskildring? Om man kollar i ett slumpvis valt uppslagsverk på nätet så betyder feelgoodlitteratur, föga överraskande, sådan läsning som får mottagaren att må bra. Några kännetecken är: boken måste sluta lyckligt, ha rask handling, vara komisk och innehålla ett fantasifullt persongalleri. Det är en välväxt och omhuldad kategori och nu för tiden ska alla heta något med Lilla: lilla bageriet, lilla bokhandeln, lilla ön och så vidare. Tja, jag tänker att det står var och en fritt att definiera sin läsning.

INGEN SKULLE NOG komma på tanken att kalla Mirja Unges roman Jag går och lever för en feelgoodroman, men den får mig på alla vis att må mycket bra och några av genrens attribut har den oundvikligen, till exempel en samling udda personligheter.

Tove bor med sin pappa och syster i ett litet samhälle, det är tandläkarväder mest hela tiden. Pappan är en elak skitstövel som för bok över allt som misshagar honom; små och stora orättvisor, etcetera. När Tove råkar ta ett steg utanför hallmattan med skorna på i det sjaskiga hemmet blir han vansinnig och rantar efter anteckningsboken. Mellan systrarna finns avstånd och rädsla. Både ungdomsfesterna i fallfärdiga uthus och scenerna från högstadieklassen andas våld, mobbing, äckel och ensamhet.

”Meningarna vindlar fram på de mest oväntade vis. En form av långa utandningar som inte riktigt har tid för kommatering.”

Tre rätt av 20 på matteprovet. ”Mattelärarn igen där framme i sina militärkläder han har något som ligger och ruttnar han kan inte dölja det varje andetag sipprar det ur honom.”

Vad är det då som gör mig så himla välmående? Jo, språkbehandlingen. Hur meningarna vindlar fram på de mest oväntade vis. En form av långa utandningar som inte riktigt har tid för kommatering. Det är bara att hänga med i svängarna, och svänger gör det.

OCH TILL DIG som ändå tycker att det låter för eländigt alltihopa så vill jag säga att det finns gott hopp om Tove. Hon vet visserligen hur det är att bära tungt. Hon vet mycket om sega spottloskor och tafsande. Men hon har en egen obefläckad plats inuti sig, den värnar hon om. Som när hennes syster med de stora händerna rotar runt i det allra mest privata, som när hon snokar runt och letar efter någonting i Toves rum.

”Vad döljer du, säger hon. Hon kommer inte att hitta nånting för det hon letar efter har jag inuti och bär med mig det kommer hon aldrig åt.”

Och tänk bara på titeln: Jag går och lever.