En bidragsberoende kultur kan aldrig vara fri
KULTUR. I en samhällsekonomi som handlar om prioriteringar är det befängt att lägga 16,1 miljarder på ”konstnärskall”.
LEDARE 19/7. 16,1 miljarder kronor. Så mycket avsatte regeringen i sin vårbudget till kultur och media. Den allra största delen går till Stockholms län och statliga Nationalmuseet, Dramaten och Operan. Notan går på tre miljarder kronor, där dessa tre giganter slukar nästan två. Men vem tillfaller detta kulturbidrag på två miljarder egentligen?
EN BILJETT PÅ Stockholms Opera kostar i genomsnitt 600 kronor. En behöver inte vara ekonom för att förstå att det inte är ett typiskt fredagsnöje för en arbetarklassfamilj. Redan vid detta konstaterande borde en förstå att kulturbidraget läggs i fel fickor, men icke. Istället höjde regeringen momsen på biobiljetter, ett tidigare överkomligt nöje även för barnfamiljer med lägre inkomster. Den stockholmska överklassen får alltså subventionerad teater medans priset för en biobiljett höjts till absurda 140 kronor.
UTÖVER ATT KULTURBIDRAGET idag inte uppfyller sitt viktigaste syfte, att tillgängliggöra kultur för alla, så är det faktum att staten årligen betalr ut miljardbelopp åt en viss sektor otroligt problematiskt. Att stödja kulturen är för ”the greater good” säger man. Man påstår att en levande kultur är nödvändig för att den enskilde ska kunna utveckla sina kreativa sidor, samtidigt som det håller ihop samhället. Då är det väl rimligt att också ställa följdfrågan – vilken kultur är det egentligen man stödjer?
FÖR ATT ENSKILDA ska kunna få statligt kulturbidrag är det en rad boxar som måste bockas av. Dramatikern Stina Oscarsson berättar i ett reportage av Mårten Arndtzén i P1 Kultur om hur tonvikten ligger på mätbara parametrar och politiskt korrekta värdeord. Främjar ditt kulturprojekt judar? Sverigefinnar? Nyanlända? Lägg sedan till att dessa frågor också kommer att avgöra huruvida du kan betala ut din egen lön eller inte. Luftslottet spricker och det jämlikhetsarbete man försöker åstadkomma blir inget annat än floskler. Konsekvensen blir att den svenska kulturen inte är fri, utan godkänd av staten. Kultur som inte anses fin nog av staten får istället klara sig bäst den kan på en sneddriven marknad.
EN KULTUR SOM lever på bidrag kan aldrig vara fri. En kultur som inte är fri tappar också själva essensen och syftet med kultur. Bidraget måste således avskaffas. Vuxna människor ska betala sina egna fritidsintressen. Och nej, det är inte synd om den svältande konstnären. Ska denna person inte behöva försörja sig själv, likt alla andra, bara för att den har ett konstnärskall? Fick Moa Martinsson, August Strindberg, och Dali kulturbidrag? Nej, de satt och skrev på natten när barnen sov eller vid sidan av sina dagliga arbeten. Men den svenska kulturlogiken är inte annat än anskrämlig. Låt vissa slita på underbetalda jobb och låt dem betala skyhöga skatter för att andra ska få sitta i lokaler i city och dreja på heltid.
till barn har dock kulturbidraget en viktig funktion. Ett barns kreativa utveckling inte ska bli lidande på grund av familjens plånbok. Det ska inte kosta att gå på teater eller åka skridskor med skolan. Men i övrigt handlar det om vuxna människor. Och vuxna människor såväl i regeringen som ute i kulturlivet måste inse att i en samhällsekonomi som handlar om prioriteringar är det helt befängt att lägga 16,1 miljarder kronor på att curla ”konstnärskall” framför oss.