Wejryd vågade ta kampen
JUBILAREN: TIDIGARE ÄRKEBISKOPEN FYLLER 70 ÅR
Som ärkebiskop hade Anders Wejryd mod att genomföra en av de känsligaste förändringarna i Svenska kyrkans ordning: samkönad vigsel. Däremot var han lite skraj innan han tog sig an uppdraget som kyrkans överhuvud.
Anders Wejryd tituleras numera ärkebiskop emeritus och var Sveriges ärkebiskop år 2006–2014. En period som bjöd på en hel del glädjeämnen som vigseln mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling , liksom dopet av prinsessan Estelle och prinsessan Leonore. Allt tv-sänt förstås.
– Tja, det är sådant som ska göras. Det var så mycket hallå kring det. Min uppgift var att göra det till en gudstjänst, säger han.
INTRYCKET ÄR EN person som är lika sympatisk som eftertänksam, och efter en stund fortsätter han:
– Det roligaste under min tid som ärkebiskop var att vi fick igenom frågan om samkönad vigsel på kyrkomötet. Frågan var viktig för att många for illa av att inte kunna gifta sig i kyrkan och den var också känslig. Tänk att du vågade!
– Man måste ta i känsliga frågor, annars riskerar de bara att bli värre. Givetvis måste man göra en kalkyl och fråga sig om en förändring är nödvändig och möjlig. Vi var i läget där förändringen var både läglig och nödvändig.
På sätt och vis var han väl förberedd för att ta i heta potatisar, förklarar han och nämner tiden som chef för Ersta diakoni (1987– 95) och som biskop i Växjö stift (1995–06).
– Jag var van vid sammanhang med starka viljor. Annars hade jag varit räddare. Jag hade lärt mig att lyfta fram saker som är viktiga och att försöka vara ärlig.
DÄRUTÖVER HADE HAN nytta av sin optimism, sitt goda humör och ”erfarenheten att de flesta människorna vill positiva saker”. Inte minst har han alltid haft intressen utanför kyrkan som kultur, politik och samhällsfrågor.
– Det gjorde att jag fick andra perspektiv än det kyrkliga. Står man på flera ben står man stadigare.
MEN TROTS MOD och erfarenhet av ”starka viljor” var det motvilligt han tog sig an uppdraget som ärkebiskop.
– Jag var skraj för att bli offentlig. Som ärkebiskop blir man beskylld för allt som har med kyrkan att göra; jag tyckte att det verkade otrevligt och såg också hur hårt mina företrädare slet. Jag var inte lockad av det. Att föra offentlig debatt är inte min starkaste gren.
En kombination av pliktkänsla och fåfänga gjorde att han till slut tackade ja till uppdraget och han har inte ångrat det.
– Det blev bättre än jag fruktade, jag trivdes väldigt bra. Jag hade ett kompetent kansli, det var våldsamt stimulerande att jobba med så duktigt folk.
Han växte upp i Uppsala och från tioårsåldern på landet utanför Västerås. Systern är elva år yngre. Pappa var komminister och teologie doktor och mamma lärare.
– Det var ett intellektuellt hem och jag upplevde kyrkan som en tillåtande miljö, en plats för utmaningar och uppmuntran.
Förvisso var han naturvetare och närde en tanke om medicinstudier för ”statusens skull”, men intresset för värderingar var avgjort större.
– Jag kände att jag skulle trivas med att möta människor klasslöst. Jag tilltalades också av att verka i en traditionell organisation som ska möta nutidsfrågor.
En händelse kan också ha haft betydelse i beslutet att viga livet åt kyrkan. Efter ett speciellt tillstånd från biskopen i Västerås fick Anders Wejryd hoppa in som vikarie för prästen och predika i Björksta kyrka. Ett svindlande ansvar för en 19-åring.
– Det kändes ansvarsfullt. Jag hoppas att ingen i församlingen for illa av det. Uppdraget var lite för svårt för mig, något man växer av.
DÄREMOT UPPLEVDE HAN inte att han blev frälst.
– Nej, jag har inte varit med om några dunderupplevelser. Man behöver inte dem, men det kan vara kul. Min tro har varit inväxande och en fördjupning, ibland förflackning. Min relation till Gud är i dag självklar och nödvändig. Den finns där utan många ord, men behöver gudstjänsten.
För fyra år sedan gick han i pension. Man kan undra hur svår övergången har varit från en upphöjd ledare till pensionärens stillsamma tillvaro.
– Jag är rätt bekväm av mig, så jag tycker att det är skönt som det är nu.
En stillsam tillvaro verkar dock vara ett tämligen relativt begrepp. Anders Wejryd är Europapresident för Kyrkornas världsråd samt styrelseordförande i Lutherska världsförbundets sjukhus i Östra Jerusalem.
– Jag har inte sökt dessa uppdrag, men jag har svårt att säga nej.
Det roligaste under min tid som ärkebiskop var att vi fick igenom frågan om samkönad vigsel på kyrkomötet.
ANDERS WEJRYD