Ibland händer det att historien upprepar sig lite
Tidig uppstigning, förväntansfulla barn, och bilen full av picknickkorgar. Jag undrar ibland hur många utflykter och campingsemestrar mina egna föräldrar fixade med när jag var liten. Själv minns jag de allra flesta med glädje, även om jag förstår att även de slet sitt hår många gånger. Jag ler lite för mig själv när jag känner att historien upprepar sig. Man blir liksom lite lik sina föräldrar.
SOM DEN DÄR gången på Ven, när vi skulle med en tidigare båt hem, och vi trampade som galningar på våra hyrcyklar. Jag minns skylten vid den branta nedförsbacken, där det stod ”cykeln bör ledas”, och jag påpekade detta vänligt för mina föräldrar. ”Nej, cykla, bara cykla!”, hojtade de tillbaka.
Inte för att de på något sätt är dumdristiga, utan för att klockan tickade på och vi bara måste fram i tid. Vi hann fram i tid, men vi skrattar fortfarande åt detta stressade semesterminne.
HÄROMDAGEN VAR DET dags att själv ta med familjen på samma dagsutflykt. Vackert väder, mysig båttripp med äggmackor och saft i plastmuggar, och sedan den välbekanta långa backen upp till cykeluthyrningen på ön. Det här skulle nog gå finfint.
I fyra timmar trampade vi runt, och stannade emellanåt för att äta, bada eller se oss om. Gott om tid till hemfärden, ingen stress. Glass i hamnen var utlovat när rundturen var klar, och cyklarna var tillbakalämnade. Till saken hör att det var en av sommarens varmaste dagar, och badet vid den sista stranden drog ut på tiden. Det tar längre tid än man tror att packa och byta om.
Jag sneglade på klockan emellanåt. Jag hade lovat mig själv (och även min mamma, som skrattat gott då hon hörde att vi skulle dit) att inte stressa. Nu började dock tiden ticka på.
VI PÅBÖRJADE DEN sista etappen mot färjeläget. Nu gällde det att trampa på lite – inte såsa i vare sig upp- eller nedförsbackar – och jag kunde med ens förstå den känslan som mina föräldrar hade den där dagen för drygt 30 år sedan. Kampen mot klockan – och trötta barn. Så kom backen med skylten… Min åttaåring påpekade detta tydligt, precis som jag själv gjorde den där gången.
DET GICK BRA även den här gången. Pulsen var visserligen på topp efter att snabbt ha tagit oss uppför sista backen till cykeluthyrningen, och kastat in nycklarna till den vänliga receptionisten. Men till slut stod vi där vid kiosken trots allt, och killarna fick precis de glassar de önskade sig. Slutet gott, allting gott. Att vi vuxna fick småjogga med packning och våra halvätna glassar den sista biten mot båten är en annan femma. Heja sommarutflykter!
”Jag kunde med ens förstå den känslan som mina föräldrar hade den där dagen för drygt 30 år sedan”