SPORT. Varbergare åkte 191 mil på
Med tolv mil kvar av Sverigeloppets 191 mil brast det för Anna Friborg från Varberg. - Min man och mina barn stod och hejade och då började jag känna efter, och det blev en kamp efter det.
Men hon orkade hela vägen och blev första kvinna att köra loppet.
– Nästa gång får de stå vid mållinjen, ingen annanstans, skrattar hon.
Det är några dagar sedan Anna kom i mål.
–Rent kroppsligt mår jag bra, förutom skav då, men det har varit en mental resa efteråt som jag inte var beredd på. Jag har varit tillbaka i loppet ibland och varit svår att få kontakt med och ibland har jag känt mig speedad och ibland trött.
TILLSAMMANS MED VÄNNEN Henrik Rasmussen, CK Wano och Team Rooster, körde hon alla sju etapperna med start i Haparanda och mål i Ystad.
– Henrik har varit fantastisk Han kom in i vårt lag, Team Happy, bara någon månad innan loppet då en i laget blivit skadad. Men han är urstark och skyddade mig också från vind de sista tolv milen.
Anna Friborg började cykla på allvar 2015 när hon deltog i Team Rynkebys cykelresa till Paris.
– Jag kom på att det var roligt att cykla långt och kände att jag var uthållig. 2017 träffade jag två killar från Falkenberg, Matteus Andersson och Johan Persson, som berättade att de kört Sverigeloppet.
DÅ FICK HON sitt mål.
– Ingen kvinna hade genomfört loppet tidigare och jag ville vara en dem som inspirerade andra att göra något sådant här, att våga satsa. För det mesta kan man göra det man vill göra och kan jag så kan alla. Jag måste ha ett mål annars äts min tid upp av annat.
Men det var inte bara att sätta sig på cykeln och köra 191 mil.
– Jag betraktade mig som en komfortcyklist och ville verkligen höja mig. Så jag tog proffshjälp av en testklinik i Göteborg där jag gjorde tester och fick träningsprogram för jag ville vara så effektiv som möjligt. Just tiden var viktig. – Jag har man och tre små barn, jobbar som läkare och har jour, och då är varje minut viktig. Jag kände verkligen att jag gick framåt av träningsprogrammet, både syreupptagningsförmågan och tröskelvärdet blev bättre.
HON KÖRDE VÄTTERRUNDAN som uppvärmning innan det var dags att bekant sig med de tio i laget. Som bestod av ensamcyklister som anmält sig.
– Jag gillar gemenskapen i cyklingen, det är ett lagarbete, precis som i mitt yrke, man peppar varandra och det är god stämning. Det blev sju tuffa dagar. – Det var fruktansvärt långt och många timmar i sadeln i en obekväm sittposition. Men jag och min man har vandrat mycket och jag har ett marschtänkande i mig, att förflytta mig långa sträckor och inse hur viktig det är att ta raster och äta. Många får problem med just att äta eller slarvar det med att smörja in sig. Eller att klä sig rätt.
Lagen hade två stopp per dag där klockan stannades. För Sverigeloppet är en tävling. I år ställde fyra lag upp. Man måste klara fem av sju etapper med en medelhastighet på 27 km/t för att bli en godkänd deltagare.
–Jag kunde njuta nästan hela vägen. Men dag tre, den längsta etappen, hade vi spöregn i 27 av de 33 milen. Men då hade jag mina mantran och var inne i min bubbla. Men värst var de på slutet när min man och barnen hade hejat. Då blev det en mental kamp och jag tyckte att jag inte kom någonstans.
de framme i Ystad. – Jag och en tjej till i laget fick åka först in och det var obeskrivlig känsla. Jag klarade alla sju etapperna, hade gått en match mot naturen, känt dofterna och gått på upptäcktsfärd genom Sverige.
– Jag ville inte åka Vätternrundan igen, men någon förslog att jag skulle cykla upp, cykla loppet och sedan cykla hem, så då kanske det blir det...