M historisk torka
bort, resonerade man. Och så djup kunde väl nöden ändå inte vara?
Den livsnjutande Karl XV festade glatt vidare, även om han ställde in sina påkostade maskeradbaler.
– Jag använder honom som en symbol för överhetens ointresse, och kan ha lite dåligt samvete för att jag är lite väl taskig, men samtidigt: han var ju delaktig i besluten och anklagades även på den tiden för att inte bekymra sig om folket, säger Magnus Västerbro.
DEN UNGA ELLEN KEY hade just flyttat från Småland till Stockholm och skrev i sin anteckningsbok: ”När folk i Stockholm gladde sig åt vackert väder, medan vi visste att landet behövde regn, då erfor vi med bitterhet hur oförstående stadsbon var – och förblivit – i fråga om landsbygdens villkor.”
– Den här bitterheten som hon pratade om, som landsbygdsbefolkningen kände inför storstaden, den finns ju i högsta grad i dag också. * 1867 förlamade en extrem och långvarig kyla framför allt Norrland. Allra värst drabbades Västerbotten. Nödhjälpsinsatserna kritiserades hårt för att de mest utsatta inte fick del av dem, fattiga och uthungrade var tvungna att arbeta innan de fick mat. * Året därefter drabbade landet av en extrem torka. Följderna blev ännu mer svält och hungersnöd. Under 1867 dog 4000 fler personer i Sverige än normalt, 1868 steg dödligheten med 7 000 personer över det normala och 1869 med 14000 personer. * Sammantaget dog 27 000 personer fler i Sverige under de tre nödåren, födelsetalen gick ner och emigrationen till Amerika tog fart.
Men när han skrev var det framför allt den dåtida motviljan mot tiggare och desperata flyktingar som Magnus Västerbro också kände igen från i dag. Under hungeråren varnade en norsk landshövding desperata svenskar via annonser i svenska tidningar: ”kom inte hit, vi skickar tillbaka er”.
– Det läste jag samtidigt som SD satte in annonser i Sydeuropa och varnade flyktingar från att komma hit. Den här tidlösa inställningen till människor som ber om hjälp blev väldigt tydlig.
VAD KAN VI då mer lära oss från historien? Mest slående är oförmågan att inse allvaret, konstaterar Magnus Västerbo.
– Där finns det tydliga paralleller till i dag, inte minst när det gäller klimatförändringarna. Om man erkänner att de är ett akut problem måste man göra något. Det är mycket lättare att säga, ”det är väl inte så farligt, det kommer att gå bra”.