HN:S Håkan Bergström skulle göra något speciellt för 40 år sedan. Det är han glad över i dag.
Ungefär så här dags för 40 år sedan fick jag en fråga av min dåvarande arbetsgivare: – Kan du hoppa in och jobba extra i helgen? – Nej, svarade jag i korthet eftersom jag inte stod chefen särskilt nära och saknade anledning att bli familjär. – Nähä, ska du göra något särskilt i helgen? Det var en sådan stund då jag kunde drämma till med ett argument som bet:
– Jag ska gifta mig.
PÅ SÖNDAG ÄR det alltså 40 år sedan vi gifte oss, den 26 augusti 1978. Det håller än. Äktenskapet alltså.
Den kvällen duggregnade det. Domaren som vigde oss var höggravid. Jag var klädd i en nyinköpt grå manchesterkostym och hade en överdimensionerad svart fluga under hakan. Min mustasch som jag i ungdomligt oförstånd hade låtit odla var gles, med en obevuxen glipa i mitten.
När jag betraktar fotografiet från bröllopet så har jag svårt att minnas om jag var tagen av stundens allvar och glädje, eller om mina lätt rosiga kinder bara var ett tecken på 22-åringens tafatthet och nervositet. 22 år. Knappt torr bakom öronen. När vigselceremonin var över blåste en vän i bekantskapskretsen, en jazzmusiker, i sin trumpet. Det blev Nocturne av Evert Taube, den som inleds med textraden ”Sov på min arm”.
”Ett vittvin som annars omges av skrönan att en biskop en gång i världen fann det så gott att han drack ihjäl sig.”
Sedan satte vi oss till bords, och kocken var av den långsammare sorten så det dröjde länge innan renfilén kom på bordet. Vinet var ett aningen för sött italienskt, ”Est Est Est”, dåförtiden populärt. Ett vittvin som annars omges av skrönan att en biskop en gång i världen fann det så gott att han drack ihjäl sig. På vår bröllopsfest ledde vindrickandet inte till några större incidenter, endast till att en av gästerna fick lägga sig att vila i en vrå, alltför rusig för att uppfatta tillställningen. Sånt händer.
VI GIFTE OSS PÅ EN ÅNGBÅT, och när den hade lagt till vid festens slut blev gästerna stående på kajen under paraplyer i duggregnet, i en lång väntan på taxi. Detta var i en tid då taximonopolet rådde i storstaden och ”taxi var god dröj” ofta var det enda besked som taxibolaget kunde ge i telefon.
Vi kom hem med bröllopspresenterna så småningom, klockan drog mot morgon, och av presenterna är alltjämt en duk, en järngryta, en traktörpanna och en prydnadskossa i ett gott och existerande skick.
Men framförallt är äktenskapet i ett gott och existerande skick. Vilket är mitt livs stora glädje. Tack Lotta!
Och om jag nu har varit alltför privat i denna text, så ska jag snart skärpa mig.
På världsscenen skedde i alla fall det anmärkningsvärda den dagen att en ny påve utsågs, Johannes Paulus I. Men han dog redan efter 33 dagars tjänstgöring. Allt är inte långvarigt här i livet.