Om själens grymma och mörka sidor
”Såren som aldrig läker” är den avslutande delen i en svit som Annika Bengtsson påbörjade med romanerna ”Mellan raderna” och ”Sorgbägare”. I feelgoodromanen ”Kvinnor, vin och vänner” sammanförde hon huvudpersonerna från de föregående böckerna, Boel och Caroline. Sammanförde i bokstavlig bemärkelse, eftersom de möttes i en kyss.
Just denna kyss, och det bakomliggande löftet/hotet om en lesbisk kärlekshistoria ligger till grund för Bengtssons nya roman. Caroline har inte kunnat glömma, så när Boel, besviken på en svikande man, bjuder med henne på en vandringssemester i Cornwall, tvekar hon inte att följa med.
HISTORIERNA FRÅN tidigare romaner flätas samman, vilket leder till ömsesidiga besvikelser. Någon lycklig upplösning där romankontrahenterna bejakar sina normkritiska sidor och känner glädje över att vara gay inträffar inte. Det är bara en kittlande möjlighet som författaren spelar med.
I stället visar det sig att bådas respektive personligheter och personhistorier tar ut sin rätt, i form av missförstånd och aggressioner.
Annika Bengtsson – som bor i halländska Mellbystrand och tidigare har varit journalist på Hallandsposten – är en utmärkt romanpsykolog, vilket hon har visat i många föregående böcker.
I synnerhet har hon en förmåga att gestalta grymma och mörka sidor i människosjälen.
Hotfulla underströmmar, som jagar romangestalterna, ibland genom ett helt liv. Att den nya boken inte riktigt håller måttet beror förmodligen på att dess båda huvudpersoner är för olika.
BOKRECENSION
ANNIKA BENGTSSON ”Såren som aldrig läker” Grim förlag
CAROLINE ÄR EN typisk Annika Bengtsson-gestalt, med en sadistisk och psykiskt labil mamma, vilket resulterat i svårbotade trauman hos Caroline och hennes bror.
Förhållandet till brodern är den nya bokens röda tråd, och förklaringen till dess titel.
”Såren som aldrig läker” syftar på de posttraumatiska skador som en trasig barndom skapar. Så, medan Caroline är oupphörligt intressant, är den präktiga och prudentliga Boel så jämförelsevis tråkig att både klockorna och berättelsens dramaturgiska driv stannar.
Läsaren får en känsla av att inte ens författaren gillar romanfiguren. I vilket fall så karaktäriserar Annika Bengtsson Boel som att hon står ”alltför stadigt förankrad i jorden”. Som en rotsak, och vem vill läsa en romantisk-dramatisk psykologisk roman om en palsternacka.