Callas röst står i centrum

DOKUMENTÄR

MARIA BY CALLAS Regi: Tom Volf, Frankrike, 2017 (113 min)

Under sin comebackturné sjunger Maria Callas (192377) O Mio babbino caro. Arian ingår inte i sångerskans ordinarie repertoar, hon föredrar Vincenzo Bellini framför Puccini, men som hon säger: Ibland måste man ge publiken vad publiken vill ha.

Maria by Callas, regisserad av Tom Volf, ger oss ett lite sorgset porträtt av megakändisen och operadivan. Volf är helt ointresserad av vad andra än Callas har att säga om Callas. Det är hennes röst som står i centrum. Som sopran på världens mest prestigefyllda operascener, förstås, men också som brevskrivare.

DOKUMENTÄREN RAMAS IN av en tv-intervju som David Frost gjorde 1970. Callas, som föddes i New York, berättar om en barndom som inte var det minsta lycklig när mamman bestämt sig för att dottern skulle bli en framgångsrik sångerska. I vuxen ålder hade hon att välja mellan att bilda familj eller fortsätta att satsa på karriären. Callas valde det sistnämnda vilket hon senare i livet ångrade djupt.

Callas var berömd långt utanför operakretsar. Hon hade ständigt ett pressuppbåd i hälarna. I Rom 1957 blev hon utbuad när hon ställde in en föreställning av Norma.

Men hur man än vrider och vänder på saken var Maria Callas en av 1900-talets främsta operasångerskor. Hon sjunger så bra att man ryser när hon träffar de allra högsta tonerna klockrent.

TOM VOLF HAR lagt ner otroligt mycket möda på att leta fram filmsnuttar från förr. Störst plats får genomgående musiken ta (inga kapade arior) och det är ju vettigt i det här filmsammanhanget.

Det mest oväntade som Callas gjorde under hela karriären var när hon tackade ja till att spela Medea i Pier Paolo Pasolinis film (1969) med samma namn. Pasolini var kontroversiell och som regel luspank, i betydelsen Callas kan inte ha fått många lire i arvode.

Medea finns förstås med i Maria by Callas. Regissör Volf har inte missat något av intresse.