Blodig, rolig och oväntat tänkvärd
ACTIONKOMEDI
THE SPY WHO DUMPED ME Susanna Fogel Mila Kunis, Kate Mckinnon, Gillian Anderson med flera USA, 2018 (117 minuter)
Regi: Med:
Berlin, Paris, Prag – de europeiska huvudstäderna passerar revy i spionkomedin The spy who dumped me, om en kvinna som upptäcker att hennes expojkvän är spion. Den är blodig, rolig och oväntat tänkvärd.
INGEN FILMGENRE ÄR så tacksam att driva med som den glammiga agentrullen. Denna eskapistiska gräddtårta, med sina vackra och välklädda huvudpersoner som skjuter skarpt och hånglar sig genom de mest romantiska europeiska huvudstäderna – humormålet är så vidöppet att filmspioner som James Bond och Ethan Hunt numera bjuder på självironiska blinkningar till publiken.
Men parodierna är som sagt många, från Top secret till Kingsman, via alldeles för många upplagor av Johnny English och Austin Powers. Det är en genre, som liksom den seriösa spionfilmen, har dominerats av män. Nya The spy who dumped me ger en ny twist åt traditionen genom att placera två kvinnor i berättelsens centrum, och en kvinna bakom kameran.
Susanna Fogels debutfilm handlar om Audrey (Mila Kunis), som har blivit dumpad via sms av sin stilige pojkvän Drew (Justin Theroux). När hon bestämmer sig för att bränna hans kvarglömda grejer upptäcker hon att Drew är internationell agent, och tillsammans med bästisen Morgan (Kate Mckinnon) dras hon in i en livsfarlig spionhärva som för dem till Wien, Paris, Amsterdam, Berlin och Prag.
KUNIS GÖR huvudrollen med samma jordnära värme som har gjort henne till 2000-talets America’s sweetheart, men det är Kate Mckinnon som får filmduken att vibrera. Saturday Night Live-komikern ges gott om utrymme och lever rövare genom hela filmen, med makalös energi, timing och ren galenskap.
Över huvud taget är The spy who dumped me skickligt rollbesatt, med snyggslajmige Theroux som den borttappade pojkvännen, Hasan Minhaj från The daily show som Cia-agent med hävdelsebehov och Gillian Anderson som stram spionchef. Andersons möte med Mckinnons rollfigur är en komisk gåva till alla som någon gång har deppat över kvinnorepresentationen i film.
FILMEN BLANDAR ganska blodiga actionscener med hög och låg humor, men den ger också plats för mer eftertänksamma ögonblick. Som i en scen där Audrey peppar Morgan som har fått höra att hon är lite för mycket (en fras som ofta används för att kuva kvinnor som tar plats). Då tänker jag att till och med en spionkomedi kan vara en film som världen behöver.