Roadmovie med syskon i husbil blir alltför fladdrig

Sommaren drar sej tillbaka och i helgen gjorde vi vissa ansatser att plocka in utemöblerna. Det är ett klart hösttecken, och ett annat är att jag skriver min första tv-krönika efter sommaruppehållet. Och vi rullar i gång i en husbil, i sällskap av syskonen Moa och Felix Herngren som åker runt i Sverige och besöker andra syskonpar. Alla är förstås kända och framgångsrika inom någon genre, och i förra veckans avsnitt av ”Herngrens husbil” (sänds på Kanal 7, ligger på TV4 play) hade de stämt träff med Eldkvarnbröderna Plura och Carla Jonsson i Norrköping.

Man kan säga mycket gott om Moa och Felix Herngren. De är två av manusskrivarna bakom ”Bonusfamiljen”, den smartaste, roligaste och träffsäkraste tv-serien på år och dag – men i det här programmet körde de vilse i pannkakan.

Det kunde ha blivit djupt personliga samtal om syskonskap (utan tvekan en av de relationer som kan prägla oss för livet), men i stället fick vi en fladdrig b-variant av ”Vi hade i alla fall tur med vädret”.

EN STOR DEL av tiden ägnades åt klantiga och ”skojiga” försök att resa ett förtält, och gräl om olika detaljer. Det skulle väl föreställa ett typiskt syskongnabb men kändes mest ansträngt, påhittat och forcerat.

Carla hade däremot velat fortsätta med Eldkvarn, och vad han livnär sig på i dag får vi aldrig veta

Det fanns dock två ögonblick som brände till i ”Herngrens husbil”. Ett var när Plura och Carla Jonsson berättade om sin syster som omkom i en trafikolycka när bröderna var i tonåren, och det andra var nedläggningen av Eldkvarn för några år sedan. Plura hade tröttnat på att spela med bandet och hade en massa möjligheter att gå vidare till andra jobb och sammanhang. Carla hade däremot velat fortsätta med Eldkvarn, och vad han livnär sig på i dag fick vi aldrig veta.

Detta hade jag gärna hört mer om i stället för alla fladdriga scener och sönderhackade musiksnuttar, i denna roadmovie på speed.

FÖR ATT FORTSÄTTA på det gnälliga spåret är jag även besviken på ”I will survive”, Andreas Lundstedts serie om disco. Jag hade väntat mig mycket av Alcazar-artistens program om en musikstil och kultur som ofta setts över axeln och förhånats, inte minst när den slog igenom på 70-talet.

Discon stämplades som kommersiell (vilket i stort sett all annan musik också är) och man talade om köttmarknad (som om inte andra genrer skulle vara raggningsmusik).

Det är definitivt dags att ge disco den gloria musiken förtjänar och det har funnits många fina stunder i de två första avsnitten av ”I will survive” – men jag väntar fortfarande på att Andreas Lundstedt ska komma loss. På riktigt.

Varför måste vi se honom lära sig åka rullskridskor i avsnitt två, när det fanns så mycket mer att berätta om den mytomspunna Studio 54? New York-klubben som var ett vibrerande nav i discodansens 70-tal.

Vi som har sett Andreas Lundstedt på scenen vet att hans passion för disco är total, och vi kan bara hoppas på att han snart går in på kärnan. Låtarna, artisterna, producenterna...

”I’ve got all my life to live/and I’ve got all my love to give/ and I’ll survive/i will survive!!!”.