Påfrestande grabbig jargong
ACTION
THE PREDATOR
Shane Black, USA, 2018 (107 min)
Regi: Regissören Shane Black, som en gång i tiden (1987) skrev manuset till Dödligt vapen (då var han i god form), har ett udda sinne för humor som verkligen inte går hem hos alla, men jag tycker att hans lite märkliga actionkomedier Kiss Kiss Bang Bang (2005) och The Nice Guys (2016) stundtals är riktigt kul.
Nu har Black bestämt sig för att göra ett slags nyinspelning av Rovdjuret, en trettio år gammal halvdan actionrulle med Arnold Schwarzenegger och ett mestadels osynligt utomjordiskt monster i huvudrollerna. Och, i en mindre roll, Shane Black vilket möjligen kan förklara varför The Predator blivit gjord över huvud taget.
DETTA ÄR EN mer eller mindre hjärndöd popcornfilm, ett försök att efterlikna actionfilmer från förr (1980-talet) och en film som ska få lätt överåriga killar att minnas hur det var att gå på bio när man var ung, men jag vet inte riktigt om jag vill minnas Arnoldfilmer som Conan barbaren, Twins och Siste actionhjälten.
Black använder sig av det gamla Hollywoodkonceptet börja med en jordbävning för att därefter öka samtidigt som alla former av logik flyger ut genom fönstret. Några av skämten är träffsäkra, men de flesta helt under isen. Jargongen är så grabbig att man baxnar.
JO, DET FINNS ett uns av handling. En autistisk pojke, en megatuff kvinnlig forskare (Olivia Munn) och ett gäng avdankade korkade soldater ledda av losern Mckenna (Boyd Holbrook) måste ta upp kampen mot en lömsk och glupsk predator som bestämt sig för att resa till USA med två jyckar i bagaget och döda människor för nöjes skull. Tja, det var väl ungefär allt.
Kvar finns actionscenerna (okej, men inte mer) och specialeffekterna, som inte är direkt toppmoderna, men det är nog meningen. Sedan påminner det utomjordiska rovdjuret när han då och då visar sig oroväckande mycket om ett vildsvin.