Väntan på regering vardagsmat i EU
En hel vecka med ovisshet om vem som ska bilda regering kan kännas länge. Fast det beror på vem man frågar. Och var. I Belgien tar det gärna minst ett halvår. Eller ännu mer.
När socialistledaren i det fransktalande Belgien, Elio Di Rupo, till sist fick ihop sina regeringsförhandlingar i början av december 2011 blev han inte bara premiärminister utan satte också världsrekord.
Di Rupos regeringskoalition svors in den 6 december – 541 dagar efter det belgiska parlamentsvalet i juni 2010. I ett år, fem månader och 22 dagar hade partier och partiledare förhandlat fram och tillbaka.
DE REKORDLÅNGA förhandlingarna 2010-2011 var samtidigt varken första eller sista gången de belgiska diskussionerna dragit ut på tiden. En av de främsta orsakerna är att landets partier är regionala snarare än nationella.
Det finns ett fransktalande socialdemokratiskt parti i söder och ett flamländsktalande i norr – och samma sak hos kristdemokraterna, liberalerna och så vidare. För det mesta finns därmed inget parti som ens lyckas få 20 procent av rösterna. Det gör att stora koalitioner är nödvändiga. Di Rupo hade sex partier med sig 2011, mot fem för företrädaren Yvan Leterme och fyra för efterträdaren Charles Michel.
När den sistnämnde bildade regering för fyra år sedan, skedde det ”bara” 139 dagar efter valet.
ÄVEN NEDERLÄNDERNA har ofta hamnat i samma situation under senare år, också där på grund av en stor splittring bland en mängd jämnstora partier.
I fjol gick det 225 dagar från valet i mars till att avgående premiärministern Mark Rutte kunde bilda sin nya regering.
Trenden med allt fler olika partier i parlamenten har även orsakat utdragna regeringsförhandlingar i allt från Tjeckien till Island och Finland.
Även i Tyskland – som länge bara hade fyra partier i förbundsdagen – tog det i vintras över 170 dagar att bilda en ny regering.