Pia stal och missbrukade – nu känner hon sig fri

”Jag trivdes inte med mitt liv, jag kände mig otillräcklig och hade mycket ilska inom mig.”

”Av en ren reflex var handen där. Precis som ett litet barn som inte får äta godis. Helt sjukt. Tog två tabletter och jäklar vad det kändes i kroppen.” Så berättar Pia om när hon trillade in på sitt tablettmissbruk trots ytterligare en chans. I dag kan hon fira att hon fyller 50 år, har klarat en svår cancerbehandling men också varit drogfri i 3,5 år.

Jag fick livmoderkroppscancer i april i år och har gått igenom fyra cellgiftsbehandlingar. Det är det tuffaste jag har varit med om hittills. Nu kan jag klara vad som helst, säger hon. Pia Andersson, som har gjort upp med sig själv om allt, sitter uppkrupen i sin soffa i sin fina och välordnade lägenhet. Hon berättar med behärskad röst om hur hon drogs in i tablettmissbruk och fortsatte trots polisanmälningar och avslöjanden.

– Jag har ljugit och smusslat. Jag har svikit och skadat mina barn, min före detta man, mina vänner och mina arbetskamrater.

Kontakten med alkohol och droger började tidigt för Pia. Det var mycket alkohol i hemmet. Redan som litet barn ljög och smusslade Pia för att dölja och skydda sig själv och sin mamma. Hon blev sin mammas mamma.

– Mina föräldrar skilde sig tidigt och jag hade inga syskon. Jag träffade min pappa på loven, när jag fyllde tio år upphörde kontakten tills vi träffades igen när jag var 17 år, sedan dess har vi haft en bra relation. Han visste inget om min uppväxt hos mamma, i dag vet han allt om mitt liv. Pia flyttade hemifrån tidigt. – När jag var 16 år kontaktade jag socialförvaltningen, mamma var inte glad, men de kom hem och förstod hur det var och ordnade en lägenhet åt mig. Min pojkvän flyttade in i lägenheten och jag läste till undersköterska.

I den lilla lägenheten hade Pia och hennes kille det bra. Pia tog körkort och började arbeta på intensivvårdsavdelningen på Mölndals sjukhus. Då var hon 19 år. Samma år, julafton 1988, förlovade sig det unga paret. De flyttade till ett hus på landet, Pia tränade, var ute och buggade med kompisar och älskade sitt jobb. I hemmet fanns ingen alkohol.

NÄR HON VAR 25 år drog ett svart moln över hennes liv. Den sjukdom Pia fått som barn, autoimmun hepatit, hade skadat henne så mycket att hon tvingades göra abort. Hon och sambon sörjde, läkarna beslutade att operera bort hennes skadade mjälte – hon blev betydligt bättre.

– Det var här jag kom i kontakt med opiater för första gången. Jag var i en annan värld. Smärtan försvann och jag svävade på moln.

När mjälten var borta beslutade Pia och hennes sambo att på nytt försöka få barn. De gifte sig 1994. Det tog lite tid men juni 1997 föddes deras första son.

– Vi var överlyckliga. Jag grät av lycka. Jag och sonen var ofta och hälsade på hos min ”låtsasmormor” som jag lärt känna när jag var i tjugoårsåldern och som alltid gav mig stöd och hjälp. Hon hade värktabletter mot sina höfter och knän. Eftersom jag då visste vad tabletterna gjorde, tog jag av henne, och skyllde på mensvärk. Men hon slutade med tabletterna, sa att de inte hjälpte.

Pias mamma dog 1998, och Pia kände en lättnad men samtidigt en stor sorg.

– Hon var en fin människa när hon var nykter. Hon har det bättre nu och hon är med mig överallt i dag.

Samma år som mamman gick bort flyttade Pia och maken till ett eget hus de byggt i Lindome och året efter kom andra sonen. Pia som hela tiden haft det stora ansvaret för barn och hem kände hur ilska, harm och frustration fortsatte att växa.

– Min man var av den gamla stammen. Det var ett mönster, jag var nog för snäll och sa aldrig ifrån. Han är förändrad till det bättre i dag.

Pia började arbeta natt, det fungerade ett tag, men hon fick inte den sömn hon behövde. Hon började på ett äldreboende med bättre arbetstider, kortare resväg och högre lön.

– Jag trivdes inte med mitt liv, jag kände mig otillräcklig och hade mycket ilska inom mig. Jag började ta tabletter där och det var då missbruket började på allvar. Jag gick runt till vårdtagare och tog deras medicin, men inte så att de själva drabbades fysiskt, det fanns gott om tabletter överallt. Men det var en enorm kränkning för dem att jag gick in deras bostad, rotade och stal.

– I början var livet toppen, jag var glad och orkade mer. Jag hittade till slut på ursäkter för att gå till jobbet även lediga dagar och började även sno tabletter av min moster och mina vänner. Missbruket eskalerade. Det höll på i tre år. Till slut var jag så nere att jag sa upp mig. Trodde att jag kunde ta mig ur detta själv.

PIA BÖRJADE PÅ sitt gamla jobb på intensivvårdsavdelningen på Mölndals sjukhus där det var hårdare koll på medicinerna. Men ganska snart lyckades Pia stjäla tabletter ändå, till slut gick hon till och med runt på avdelningarna och bad personalen om tabletter. Sommaren 2004 kom de på henne.

– Jag var sjukskriven och låg hemma och