True crime kan lätt förvandlas till ren underhållning

True crime har blivit alltmer på modet, det vill säga att man utgår från ett verkligt brott och skapar en bok, film eller tv-serie. Det sägs ju, som bekant, att verkligheten överträffar dikten. Och det gör den väl, till exempel i fallet med Arbogakvinnan? Historien om en tidigare ostraffad socionom och flerbarnsmamma som för två år sedan blev misstänkt för mord på nära släktingar, har det mesta. Den mediacirkus som följde saknar nästan motstycke, och nu läggs det ännu mera ved på brasan.

På söndagskvällen sändes del ett av sex av ”Arbogafallet” i SVT1. Nils Bergman, som annars driver Rättegångspodden, drar historien ytterligare ett varv och har förhoppningsvis hittat nya pusselbitar som kan förklara tragedin.

MEN DET FÖRSTA avsnittet var inte särskilt lovande. De var ljudupptagningar av hjärtskärande samtal med SOS och bilder av tidningssidor, men jag blev inte mycket klokare. Men visst var det märkligt att se kvinnan agera hur självsäkert som helst, till synes helt övertygad om att hon inte skulle gripas. Trots att indicierna hopades.

Vad var det som drev henne? Varför blev hon sådan? Jag tror inte att vi får en trovärdig förklaring, det kanske inte ens finns någon? De flesta människor – även de som inte begår brott – är och förblir mysterium.

”Ett annat problem med true crime är att det lätt blir ren underhållning, trots att människor har dött på riktigt.”

Ett annat problem med true crime är att det lätt blir ren underhållning, trots att människor har dött på riktigt. Blodet på golvet i sommarstugan är äkta, det är inget teaterblod.

Så tänker jag men samtidigt är jag ofta fascinerad av verkliga brott och brottslingar. Jag har läst böcker om Lasermannen, Behring Breivik och andra världskrigets nazister. Jag har sett på filmer och tv-serier, och kommer eventuellt att följa fler avsnitt av ”Arbogafallet”.

Jag tar avstånd men tittar ändå. Inte särskilt konsekvent.

DÅ ÄR DET lättare att tycka om ”Fråga Lund” som hade höstpremiär förra veckan. Jag var djupt tveksam när den nya varianten av det klassiska programmet sjösattes för två år sedan. Det var för mycket show, glitter och trams för min smak.

Men efterhand har jag börjat gilla tonen hos Kristian Luuk och panelen, och vi får faktiskt lära oss en hel del. Det är alltid en höjdpunkt när historikern Gunnar Wetterberg (föreläser om Halland på 1600-talet i Varbergs teater den 25/9 och i Falkenbergs stadsteater den 11/10) pratar på högintensiv skånska och avslöjar häpnadsväckande fakta från gångna sekler.

Förra veckan gjordes det dessutom ett hedervärt försök att försvara oss män, som alltid får höra att vi blir gnälliga vid minsta lilla förkylning.

Det har nämligen gjorts försök på möss som tyder på att honorna är mer immuna än hannarna, och därför inte blir lika sjuka. Kan det vara likadant hos människor?

Nja, tyvärr saknas bevis så vi män får nog leva med att bli hånade och missförstådda även i framtiden, och dessutom tvingas lyssna på elakheter som ”manfluensa” och – allra värst – ”jättebebissyndrom”.