Ingen ska hängas ut i Ugglas självbiografi
LITTERATUR: ARTISTEN TAR UPP SIN ”KNASIGA RELATION” MED SIN MAMMA
Repetitionen är slut för dagen på Göta Lejon i Stockholm. Magnus Uggla är avspänd, men pillar då och då förstrött på sin mobil. Rastlösheten – den som drivit honom framåt genom livet, på både positiva och negativa sätt – hålls åtminstone hjälpligt i schack.
NU SITTER HAN, som så länge haft svårt för böcker, med en egenskriven självbiografi framför sig. ”Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen” inleds med att 60-plussaren Magnus Uggla genomgår en adhdutredning för att ta reda på var det där skavet i kroppen kommer någonstans ifrån.
– Adhd-diagnosen har inte varit särskilt omvälvande för mig. Däremot blev det en bra ramberättelse i boken för varför jag skulle gå bak i tiden och titta. Det kändes bättre än att bara skriva ”jag föddes bla bla bla”, säger han.
Precis som förväntat är boken rapp och rolig, med en ironisk udd som ofta riktas mot Uggla själv. I berättelsen som börjar på sidan 300-någonting och avslutas med sidan 1 (”med det sättet att räkna vet man hela tiden hur många sidor det är kvar tills man är klar med skiten”) varvas det stökiga tonårslivet med episoder från hans glamrockperiod och tiden då han verkligen kämpade för att få släppa debutskivan Om Bobbo Viking.
MEN DET ÄR inte bara adhd:n som skaver. I självbiografin skriver han också ärligt om relationen till sin mamma, sångpedagogen Madeleine Uggla. Mammans sångelever minns honom som det tysta, snälla barnet som alltid satt uppkrupet i fönstersmygen under lektionerna. Det var hans sätt att få vara nära den ständigt upptagna modern, hon som mycket sällan visade att hon älskade honom.
– Jag ville skriva om vår knasiga relation, vår trubbiga relation. Hon hade säkert både en eller två bokstäver hon också, kanske någon form av autism, men vad vet man? Det fanns ju inte sådana tester på den tiden.
De mest hjärtskärande passagerna i boken skildrar barnet Magnus längtan efter sina föräldrar, hur barnflickan Poppe fyller ett stort hål i hans hjärta, men att han inte tillåts gå på hennes begravning när hon plötsligt dör i en hjärtattack. For han illa av hur han blev behandlad som barn? Absolut, säger han, med eftertryck.
– Men det blev enklare när man blev vuxen, säger han och berättar att hans mamma på ålderns höst bestämde sig för att göra honom till en av sina elever.
– Vi sjöng ihop. Hon kom till min studio varje dag i kanske tio års tid. Det tror jag var ett sätt för henne att försöka betala tillbaka för sitt dåliga samvete.
BÅDA FÖRÄLDRARNA ÄR borta nu och själv börjar han, den eviga ungdomen, närma sig pensionsåldern. I början av året fick han en hälsochock när han drabbades av nervsjukdomen Horners syndrom och tvingades ställa in ett stort antal föreställningar av musikalen My fair lady. Men nu har ögat slutat att hänga och kroppen känns hyfsat pigg.
– Fast det bästa med sjukdomen var att doktorn sade ”du får absolut inte träna!”, säger han och skrattar.
Förr brukade han planera livet efter sina skivsläpp, ett vart tredje år och sedan turné. Nu är det mer scen och mindre nyskrivet som gäller. Den 11 oktober har showen ”Varning på stan nu mår kung i baren illa igen” premiär på Göta Lejon. För första gången kliver han upp på scen i en föreställning med enbart gamla låtar.
* Bakgrund: Son till Claës och Madeleine Uggla. Debuterade som artist med skivan Om Bobbo Viking. Genombrottet kom dock 1977 med Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte för höra snacket efteråt. Deltog 1979 i Melodifestivalen med Johnny the Rocker och slutade sist i tävlingen. På 80-talet blev hans låtar alltmer satiriska, vilket bland annat märks på skivan Välkommen till folkhemmet som kom 1983. * Mest kända låtar (i urval): Sommartid, Varning på stan, Fula gubbar, Jag mår illa, 4 sekunder, Kung för en dag. * Har i bagaget: 18 studioalbum, 52 singlar, tre krogshower och monologen ”Hallå! Popmusik, kickar och kläder”. Har dessutom spelat teater, bland annat i My fair lady på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. * Aktuell: Med boken Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen, och kommande scenshowen Varning på stan nu mår kung i baren illa igen, som får premiär den 11 oktober på Göta Lejon i Stockholm.
Skavet i själen, rastlösheten i kroppen. När Magnus Uggla sent i livet fick sin adhd-diagnos var det knappast ett oväntat besked. I sin nya självbiografi berättar han osminkat om sitt liv.
”Adhd-diagnosen har inte varit särskilt omvälvande för mig. Däremot blev det en bra ramberättelse i boken för varför jag skulle gå bak i tiden och titta.”
– På de krogshower jag har gjort förut har jag alltid fått höra ”vad fan spelar du inga gamla låtar för?”. Därför tänkte jag att jag någon gång ska göra en föreställning med bara gamla låtar och inget nytt. De ska få en överdos av min musik. Blir det fler böcker, tror du?
– Det är lite oklart faktiskt. Det finns en till att skriva på temat självbiografi. Sedan vore det kul att skriva en ren roman och en pjäs. Och en musikal, det skulle vara kul. Så lite har man kvar fortfarande.
MAGNUS UGGLA