Nicolai Dunger tar proggen till sitt hjärta
Det är inte helt lätt att begripa vart Nicolai Dunger är på väg. Eller hans musik. I alla fall har jag stundtals haft svårt för att följa med i hans vindlande tankegångar, personliga stilbyten och udda experiment.
Sedan mitten av 90-talet har 50-åringen från Piteå släppt country, folkrock, jazz, progg och djupt personlig popmusik i en salig röra, såväl under namnet Nicolai Dunger som Taste of Ra och ÅÄÖ. Han har samarbetat med Will Oldham, Mercury Rev, Cat Power, Calexico, The Bands Garth Hudson och Georg Riedel – bara för att nämna några stycken – och han har komponerat operastycken och gjort musik till teaterföreställningen av Den vita stenen.
LÅTARNA PÅ NYA albumet Terror & tradition kom till under turnén med hans förra platta, Arkebuseringen av egot, och det finns vissa paralleller mellan de båda albumen, kanske tydligast i form av det proggiga anslaget.
För om han tidigare jämförts med Will Oldham, Nick Drake och Van Morrison ekar musiken nu snarare av Träd, gräs och stenar, brittisk proggrock, Mando Diaos Frödingplatta och Robert Brobergs tidiga album.
Det är inte bara det att sångerna heter saker som Bevekelsens serenad, Svartaste hålet, Till köttbagaren och Formlösa timmar, de låter precis som titlarna antyder. Vilket såklart blir ytterligare ett bevis på att Nicolai Dunger inte sneglar åt något annat håll (topplistor, radiospelningar, Rockbjörnar) än precis däråt hans uppmärksamhet för tillfället är riktad. På gott och ont.
Givetvis är det lätt att låta sig imponeras av en sådan benhård kompromisslöshet, ingen kan ju tvivla på Dungers artistiska integritet, men lite som med Ulf Lundells längsta romaner skulle det behövts någon som hade sållat i materialet, någon som sagt ”stopp”, ”stryk”, ”nej vet du, Nicolai, det här är bara för saggigt”.
Amors pil, albumets mest uppdrivna låt, är till exempel inget vidare. Bevekelsens serenad är som en instrumental proggloska från 1970-talet och att lyssna på Min blomma, fladdermus och båt är som att titta på en sengångare som utmattad hasar över golvet. Det rör sig knappt framåt.
PROGGJAZZIG POP
NICOLAI DUNGER Terror & tradition (Hi-hat music/border)
Varför
SÅ VARFÖR TRE FYRAR? så högt betyg?
Därför att bandet med Bebe Risenfors, Nikke Ström, Bengt Berger och Thomas Tjärnqvist spelar så njutningsfyllt. Därför att Nicolai Dunger sjunger som om hela livet stod på spel och fortfarande skriver underbara låtar när han verkligen vill.
Därför att Formlösa timmar är så snygg med sitt krypande crescendo och nedtonade blås och därför att Till köttbagaren är Nicolai Dungers starkaste ”Tom Waits-ballad” på flera år. Jazzig. Djupblå. Läcker.
Men också därför att Nicolai Dunger är en unik svensk artist. Även när han inte träffar mitt i prick.