Ett års lärdom av #Metoo
För snart ett år sedan vittnade kvinnor över hela världen och ur alla klasser och yrken om hur de i slutändan alltid bedöms av män. Inte bara det, män har i alla tider ansett sig ha tillträde till kvinnors kroppar. En dask i baken, en oanständig beröring, rena övergrepp. ”Vadå, jag trodde hon ville” är ett universalsvar på allt från den där sliskiga kommentaren till våldtäkter.
För varje kampanj där oönskade närmanden till kvinnors kroppar lyfts upp har kunskapen och insikten vuxit. #Metoo gick dock djupare in i folks medvetande. Som droppens kraft att urholka stenen togs ett stort kliv framåt. Förövare ställdes till svars, vittnesmålens omfattning gjorde alla försök att sopa allt under mattan omöjliga. Men ett år efteråt är det ändå fullt möjligt att göra artiklar om män som fått sina ”karriärer förstörda” på grund av #Metoo... Ett stort kliv framåt, sedan små steg sakta tillbaka.
DET KOMMER ÄNDÅ att fortsätta finnas ett före och ett efter #Metoo. Det går att inte att göra det ogjort eller vrida klockan tillbaka. Alla har i långa tider talat om ”kvinnor som gått sängvägen” i sina karriärer. Det finns självklart exempel på detta, kvinnor är inga helgon. Men de massiva vittnesmål om kvinnor som utnyttjats för att inte män med makt skulle peta bort dem från alla möjligheter att behålla sina jobb visar en mer sanningsenlig bild av verkligheten.
ÄNDÅ ÄR DEN viktigaste lärdomen av #Metoo inte de rena övergreppen. Dessa är och har länge varit olagliga med klara vägar för att anmäla och ställa till svars inför lagen.
Det stora är strålkastaren på allt det som inte är olagligt men som innebär en kraftfull begränsning av kvinnor på ett generellt plan. Normala samtal som helt plötsligt kantrar över till erbjudanden om sex eller där kvinnan blir bedömd av mannen hon pratar med som om det vore hans självklara rättighet. Män som förklarar att ”du är inte min typ” som om det vore något alla kvinnor ständigt har i tankarna när de pratar med män.
Detta ständiga förminskande till att alltid i slutänden vara ett objekt för mäns sexualitet är en förnedring som de flesta kvinnor upplever. Att då ”ställa till med en scen” anses som ”hysteriskt” eller bara ett bevis på att kvinnan i fråga är en försmådd stackare som inte kan ta ett avvisande. Herregud, han försökte ju bara vara lite trevlig.
Damned if you do, damned if you don´t.
#METOO ÄR OCKSÅ ett bevis på att vi måste prata mycket mer om könsroller och normer. Genuspedagogik handlar inte om att tvinga in barnen i nån könsneutral kostym. Tvärtom. Det finns säkert övernitiska normkritiker som istället för att frigöra könsrollerna skapar förvirring och nya skuldkänslor. Men de får nog kallas få. I själva verket handlar det om att i de situationer där man ser till exempel att flickor puffas in i roller där de förväntas utgöra stötdämpare mellan stökiga pojkar, prata om att det inte är okej att gapa och knuffas. Eller att inte förutsätta att pojkar gillar fotboll och teknik bara för att de är just pojkar. Det här är viktigt att fortsätta samtala kring, i skolor, på arbetsplatser, politiskt och socialt.