Livets gång.

Nina Carlsson, som levt i skuggan av döden, råder oss att emellanåt ställa oss en viktig fråga.

Jag har tänkt mycket på döden den senaste tiden – ja, faktiskt hela det senaste året. Det kanske inte är så konstigt egentligen, med tanke på att jag har levt i skuggan av den. Vissa perioder till och med som närmaste granne. Helt ofrivilligt.

Alla lever ju i skuggan av döden på sätt och vis – för är det något som vi alla säkert vet, så är det att vi kommer dö någon gång. Skillnaden är bara att för vissa är den tiden uträknad.

HÄROMDAGEN LÄSTE JAG ett inlägg på nätet – en uppdatering på sociala medier från en avlägsen bekant. Han är döende nu. I cancer. Precis som pappa var – även om det i hans fall gick så ofantligt fort att vi knappt aldrig hann uppfatta det.

Mannen tog farväl av vänner och bekanta, och tackade för allt stöd han fått genom åren. Men nu finns det inget kvar, livet är snart slut. Mycket snart. Tänk att leva med den vetskapen. Att till slut tvingas släppa taget och lämna över sig åt sjukdomen, för nu finns ändå inget mer att göra.

För exakt ett år sedan levde min pappa, och vi tillbringade en underbar semestervecka i Grekland tillsammans med hela familjen. Där och då tror jag inte att vi tänkte så mycket på cancern – vi hade tagit en paus från sjukdomen och rädslan. I varje fall jag.

”Då visste vi inte att vi bara skulle få fyra månader till tillsammans. Fyra månader.”

Och pappa mådde ju bra. Han hade ätit upp sig efter en tuff vår, han tränade på morgnarna, och njöt av sol och bad – och vetskapen om att snart komma igång och jobba lite igen. Kunna resa och leva livet, som vilken 66-åring som helst. En dryg månad senare kom beskedet om att cancern var tillbaka med ännu större kraft.

DÅ VISSTE VI inte att vi bara skulle få fyra månader till tillsammans. Fyra månader. Det är en mycket kort tid. Jag vet inte om det hade varit bättre att ha vetat det – vare sig för honom eller för oss anhöriga. Vi hade trots all inte kunnat göra så mycket annorlunda. I vår familj lever vi ändå som om varje dag vore den sista.

Så länge han kunde och orkade kämpade han för att leva som vanligt. Men jag önskar av hela mitt hjärta att han hade fått mer tid…

Jag tror att det kan vara bra att ställa sig frågan emellanåt; lever jag det liv jag vill leva? Om jag visste att jag bara hade haft ett halvår kvar att leva, vad skulle jag göra då? Livet är så ofantligt kort, så se till att njuta av det. Gör att det räknas! Men låt för den skull inte döden bli din granne om du inte tvingas till det.

TÄNK SNARARE PÅ författaren PO Enqvists ord: ”En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva”. Du vet inte mycket om morgondagen, men du som läser detta vet att du har ditt liv precis just idag.