Claes de Faire trivs när han är i motlut
JUBILAREN: FRAMGÅNGEN KOM NÄR HAN SLUTADE VARA LAT
Hans första mediajobb var att göra dödsannonser i Motala tidning. Då var han 17, men Claes de Faire älskar fortfarande dödsrunor.
– Jag läser alltid slaviskt nekrologerna, före nyheterna i tidningen. Det är historier som kan vara otroligt vackra och helt makalösa.
VAD HAN FRAMFÖR allt uppskattar är att de så nedtonat återger en människas livsberättelse. Som den konnässör han är vet han självklart också var man läser de bästa runorna – i tidningar vars skickliga familjeredaktörer själva författar välskrivna alster, såsom New York Times, The Independent och The Guardian. Claes de Faire är med andra ord en man med många intressen och en förmåga att gå på djupet med dem.
– Man ska vara tacksam för att inte alla de här bokstavskombinationstesterna fanns när jag var barn.
När han var i 20-årsåldern hände två avgörande saker. Han flyttade från Motala och han bestämde sig för att sluta vara lat. Tonårslättjan blev han av med genom en omprogrammering av belöningssystemet.
– När jag var lat var belöningen att slippa göra någonting. Sedan fattade jag att det är jävligt töntigt att vara lat, och började känna tillfredsställelse av att göra saker i stället. Det blev en kedjeeffekt – det var kul, för då kände jag mig nyttig och duktig och nöjd.
Hans nya jag lämnade alltså uppväxtorten för en karriär i Stockholms reklambransch. Han började på en pr-byrå ”som gick fruktansvärt dåligt”, och efter * * * * * några vändor blev han journalist på branschtidningen Resumé, ”sedan kom mediekrisen ganska snabbt”.
NÅGOT MAN INSER under ett samtal med Claes de Faire är att han trivs i motlut. Då blir det lättare att hitta en uppgift. Efter sju år som reporter på Resumé blev han tidningens chefredaktör. Sedan blev det nya chefsuppgifter på Bonnier, han talar om ”krisbefordringar” – i dåliga tider letar man efter personer som vill göra jobbet och kan leverera resultat.
Kanske var det därför han blev tillfrågad om att bli publisher och ansvarig utgivare på tidningen Fokus. En veckotidning som vill vara Sveriges Time eller Newsweek, men som aldrig har gått med vinst. Att göra kvalitetsjournalistiken till en vinstaffär är en knepig utmaning. Sådant gillar Claes de Faire.
– Jag är 40 år gammal, jag har arbetat i 20 år, och jag har aldrig jobbat i medvind. Jag vill känna att det finns ett skäl för mig att vara här.
Fördelen med ett tydligt problem är alltså att man får en tydlig uppgift. Han trivs när han vet vad han ska göra. Det är lite samma filosofi bakom hans författarskap. Han skriver 3 000 tecken varje kväll mellan klockan 21 och 22, oavsett om han är på humör eller ej. Likt ett legobygge färdigställer han sina böcker.
Claes de Faire har upplevt både ris och ros som författare. Debutromanen ”Alla lyckliga familjer liknar varandra” (Wahlström & Widstrand, 2011) hyllades, hans senaste, ”Ingen lever i samma familj”, sågades av recensenterna.
– När den blev pocket kunde vi inte hitta en enda bra mening att sätta på omslaget.
Fast de flesta författare skulle nog gärna få en recension av de stora kulturredaktionerna, även om den är dålig?
– Det kanske de vill. Men det är bara för att de inte vet vad det innebär, haha.
Just nu skriver han på sin fjärde bok. Förutom den ensamma skrivtimmen varje vardagskväll gör han gärna saker med sin familj. Tittar på konst till exempel med sin fru Ebba som är konstvetare. Han och sonen Gustaf håller på att lära sig paddla kajak, och hela familjen älskar bad och skidåkning. Han har lätt för att fångas av olika intressen, från arkitektur till Stockholms historia. Och människoöden, inte minst. Det här är trots allt personen som läser nekrologerna före nyhetssidorna.
Vad skulle du vilja att det stod i din egen dödsruna?
– ”Han var snäll mot sina barn”. I slutet av dagen är det det enda som räknas. Om alla vore snälla mot sina barn så skulle världens alla problem lösa sig direkt.
Han gillar tydliga uppgifter och jobbar gärna i motvind. Det har tagit Claes de Faire dit han är i dag – vd för Fokus och författare till tre romaner.