Jag gillar tyvärr bara matprogram om någon tävlar

Vad är det med mig och matprogram? Jag försöker bli engagerad, men blir bara trött. Är det för att jag själv är något som kan kallas en anti-kock? Allt jag gör ser ut som uppvärmda rester. Detta faktum fick min bror att jämföra mig med jeansmärket som stentvättade byxorna så att de blev ”instant old”.

Han myntade då uttrycket ”instant rest” för min annorlunda matlagningskonst. Nä, jag borde vila i stället för att klanta till det vid spisen. Och hemma är det lyckligtvis nästan alltid Maria som lagar maten, medan jag tvättar. I rest my case.

Vad anser ni om ”Timjan, tupp & tårta” (SVT), inspelat utanför Falkenberg med Lisa Lemke som programledare? Jag tycker att det förstärker mina fördomar om att matprogram alltid innehåller många kvinnor som pratar småländska eller skånska och viftar mycket med händerna.

TÄCKBILDERNA ÄR i alla fall fantastiskt snygga, tagna med drönare över det halländska landskapet, eller med en makrolins som sakta zoomar in på råvarorna.

Men för mig är de nästan dubbelt så långa som mitt inre tempo. Just när jag tänker ”och … nu klipper vi tillbaka”, kommer fler kameraåkningar till skön musik, och då blir jag otålig.

Sedan lär jag inte orka plocka alger ”på våren när vattnet är kallt”. Visst skulle gärna testa grillad brysselkål med björnbär, men att tillaga själva rätten? Sorry!

”Roligast var när de testade ovanliga smakkombinationer som glass + matjessill eller banan + kaviar + färskost.”

Roligast var när de testade ovanliga smakkombinationer som glass + matjessill eller banan + kaviar + färskost.

Sedan gillar jag även programmets upplägg med avsnitt om de fem grundsmakerna plus bland annat hetta/svalka och fett. De fyra traditionella grundsmakerna är sötma, sälta, surhet och beska och därför var det intressant att få lära sig mer om den femte – umami – som är en smakförstärkare som upptäcktes i Japan och har fått behålla originalspråkets namn.

Tyvärr orkade jag inte hålla uppmärksamheten utan började tänka på den gamla hitlåten ”Oh mama” med Lili & Sussi 1987. I min hjärna gick refrängen typ ”Umami, stronger taste? Umami, stronger taste? It’s the black sheep of the five basic tastes”.

MEN DET ÄR nog inte programmet det är fel på, utan mig. Jag får ta på mig att det tar slut mellan mig och matprogrammen.

I alla fall de som inte innehåller ett tävlingsmoment. Just nu följer jag nämligen ”Kockarnas kamp” med glädje och ”Sveriges mästerkock” är inte heller fel. I båda fallen finns proffs eller duktiga amatörer som gör något de älskar, samtidigt som det finns ett naturligt spänningsmoment i att en i taget slås ut.

Av samma anledning kan jag tycka att det bästa med ”Mästarnas mästare” är återblickarna och det psykologiska spelet kring de mer allmänt hållna grenarna, som ingen av de pensionerade idrottsstjärnorna har tränat i hela livet. Jag som själv är mer av en lagspelare minns med glädje hur bollsportlaget (”Slangen”, ”Kneten” och Jesper Blomqvist) vann årets säsong mer tack vare taktik och sammanhållning än sin fysik.

Motsatsen till proffs syns just nu i ”Idol”, där det är förvånande att juryn inte bland flera tusen sökanden kan plocka ut 13 ungdomar som kan sjunga rent när orkestern spelar live.