Slutet för Klådan?
SEXUALBROTT. Domen ger viss upprättelse. Men ännu riktas sökljuset ofta åt fel hål. Och hån från en president får knappast fler kvinnor att våga vittna.
LEDARE 4/10. Kan den upplysta salongen vara farligare än den mörka parken? Vulgärhögern blir aldrig svaret skyldig. Dess ledande förkämpar pekar på busken. De tror sig säkert veta vilka våldtäktslystna bovar som gömmer sig där. Och fler lär buskbestarna bli, hävdas det. För manöverskottet har ökat. Och alla dessa ensamma män kan till slut inte tygla sin brutala lust. Så lyder det populistiska resonemanget. Vilket måste betyda att Pajala länge har varit Sveriges absolut farligaste plats för en kvinna. Eller?
LÄGG FRAM PAJALA-TESEN och du får snart en vidgad analys. Det är inte bara ensamheten utan också männens kulturella bakgrund som utgör farlighetsrekvisit.
Som det franska arvet? För det var ju med hänvisning till hans ”franska manér” som de nedkladdade kvinnorna, eller deras ”vänner”, försökte bortförklara Klådans övergrepp. Det var ju så han kallades, våldtäktsmannen i Akademirummet. Eller ”Jean-claude utan nåd”. Öknamn som tydde på att många visste, men slätade över. Lät honom hållas. Så som kvinnor i filmkulturens värld länge lät Harvey Weinstein och Bill Cosby hållas.
Deras makt är en del av förklaringen. Och den förvrängda bilden av en ”typisk” våldtäktsman som en ratad karl som på alla sätt blivit övertalig. Den senare typens övergrepp viftas sällan bort. Men maktelitens bestar stryks uppenbarligen medhårs, med ursäkter som att vederbörande bara är en vivör.
När domen nu fallit kan det dock sägas ännu mer öppet, det där som Jonas Gardell konstaterade i en tweet i slutet av förra året:
”DET ÄR SOM en roman av Markis de Sade men på riktigt. Man blir illamående av att läsa om Jean-claude Arnault, Katarina Frostensson, Horace Engdahl och deras svineri.”
Håller sig Tingsrättsdomen lär Jeanclaude Arnault få skaka galler i två år. Det är ändå ett ytterst lindrigt straff att döma de otaliga berättelser om övergrepp som kommit i dagen efter #metoo.
– Jag har tidigare sagt att jag tror på de kvinnliga vittnena. Domen förvånar därför inte. Ännu ett åtal väntar: för skattebrott och ekonomiska oegentligheter. Det inbegriper även Katarina Frostenson”‚ säger akademiledamoten Per Wästberg till SVD.
En annan ledamot, Göran Malmqvist, reagerar på motsatt sätt. Han säger sig ha svårt att förstå att artige och trevlige kulturprofilen har gjort vad han dömts för. Och så lägger han till att vederbörande ”inte kommer att klara av fängelsevistelsen”.
Hur Klådan klarar finkan är egentligen fullkomligt ointressant. Men vad säger ens att gråterskor som Malmqvist har rätt? Den profil man kan göra utifrån alla vittnesmål tyder ju ändå på att den dömde brottslingen i fråga är en förslagen person. Han tycks ha haft övertalningsförmåga likt ytterst slipade sol- och vårare. Sådana talanger kan göra en fängelsevistelse oförtjänt komfortabel. Eller så är grabbarna på kåken svårare att dribbla bort än kultureliten. Låt hoppas på det senare.
ATT OFFREN NU känner att de fått viss upprättelse är en lisa. Men på det stora hela är det bara en liten delseger i en kamp som är långtifrån över, viket Donald ”grab ’em by the pussy” Trump nyss påmint om. Efter att först ha gjort gällande att han ansåg Ford vara en trovärdig kvinna har presidentens buffelinstinkt åter tagit över. På ett kampanjmöte började Trump hånfullt härma Christine Blasey Fords vittnesmål mot domarkandidaten Brett Kavanaugh.
Det är alltså där vi står. Ett år efter #metoo förödmjukar Förenta Staternas president en kvinna som vågat vittna om övergrepp. Vi har långa mil kvar att vandra.