Bengt Asterling, som i många år var tandläkare i Varberg, jagade som ganska nyinflyttad en tjuv genom stan.
Uppväxt på en militärförläggning under kriget, distriktstandläkare i Vilhelmina, jagandes en tjuv genom Varberg iklädd lejongul pyjamas och nästan drunkna ensam i en isvak. GRATTIS: BENGT ASTERLING, 80 ÅR 16 OKTOBER
”De kom och hämtade mig med flyg till Vilhelmina, röda mattan rullades fram och jag fick titta på tjänstebostäder.”
BENGT ASTERLING
Bengt Asterling, som varit privattandläkare i Varberg många år, kan berätta. Han trivs med att umgås med folk, med fest, fiske och frimärken. Och han är klubbmästare i Varbergs Flottans män. Mycket som börjar med F. Precis som i Fotboll. Trots att han fyller 80 år dömer han fotbollsmatcher, spänsten finns kvar.
Han anser att en bättre uppväxt än den han hade på I16 i Halmstad som barn kan en grabb inte få. Det fanns alltid något att göra.
– Där fanns många hästar och jag har alltid gillat djur, jag hängde mycket i häststallarna och där var väl inte det bästa svenska språket. När jag började skolan blev jag placerad i hjälpklass. Jag minns inte hur länge jag gick där men ganska snabbt fick de upp ögonen för min ”blixtrande intelligens”, jag kom i en normal folkskoleklass. Det tror jag var väldigt viktigt för mig.
BENGTS FAMILJ BODDE helt omodernt och så här i efterhand funderar Bengt på hur det funkade med hygienen eftersom han var ute och spelade fotboll med kaserngänget så mycket han kunde.
– Det var väl så jag fick ett bra immunförsvar.
Bengts pappa var underofficerare på I 16 och från enkla förhållanden liksom Bengts mamma. Men Bengt utbildade sig och tog studenten, när han var klar funderade han på att bli veterinär.
– Men jag fick höra att det yrket inte hade nån framtid i Sverige. Utvecklingen gick ju så snabbt, menade många, att vårt moderna land, till skillnad från andra, snart inte skulle ha sådant som hästar, gårdar med djur och lantbruk (skatt).
Bengt blev i stället elitsoldat på I16, han trivdes med militärlivet och gillade idrott. Men ändå var det fel, efter 1,5 år slutade han.
– Jag var väldigt mycket vänster och pacifist, jag var en av dem som vandrade i protesttågen mot Vietnamkriget.
Bengt utbildade sig till tandläkare i Malmö där han träffade och 1963 gifte sig med Marja-leena.
Bengt ler i sin stora soffa och funderar:
– Vi 38:or har åkt på en räkmacka hela tiden. Så fort vi var utbildade rycktes vi till olika jobb. De kom och hämtade mig med flyg till Vilhelmina, röda mattan rullades fram och jag fick titta på tjänstebostäder. De skulle bygga upp barntandvården i Vilhelmina och behövde flera tandläkare. Det var stor misär, när barnen öppnade sina munnar såg det ut som nerbrunna ladugårdar där inne.
BENGT FÖRKLARAR FLYTTEN till Vilhelmina 1963 med att han var res- och äventyrslysten. Eftersom Europa och världen var stängd, var Vilhelmina det mest exotiska och långväga han kunde komma på. Och Bengt trivdes med den karga befolkningen med de stora avstånden. Det blev mycket fiske och natur.
Men både far- och morföräldrar i Sydsverige längtade efter sina två barnbarn där långt upp i norr, så det blev flytt till Varberg 1967. Bengt började på tandläkare Börje Stenlers privatpraktik, som han sedan köpte och drev själv när Stenler gick i pension 1984.
I samband med flytten till Varberg beslutade Bengt och Marja-leena att de skulle adoptera två barn från Indien.
– Det var helt nytt i Varberg när vi skulle adoptera. Tjänstemännen ville veta varför, de kunde inte förstå. De sociala myndigheterna var på helspänn för att lära sig nya rutiner och folk från andra håll i landet kom för att lära och få information. Till slut åkte Marja-leena och hämtade vårt barn i Indien, då var hon själv gravid. Fler än fyra barn ville vi inte ha, så det blev ingen ytterligare adoption. Det har gått bra för alla våra barn.
NÄR BENGT KOM till Varberg råkade han genast ut för Varbergsbornas stolthet över sin stad.
– De tyckte jag hade väldig tur som hamnat här och jag tyckte att de var lite... svåra. Men nu har jag blivit likadan. Varberg är en fantastisk stad.
En av sina mer udda min-
nen är när han under 80-talet kom på en inbrottstjuv hemma i huset och jagade denne genom staden. Eftersom Bengt var barfota och endast iklädd en lejongul pyjamas väckte det munterhet, bland annat hos stadens poliser. Bengt som höll tjuven tills polisen tog över var med på rättegången efteråt.
– Killen hade begått brott tidigare och viftat med kniv. Han fick sex månader. I rättegångsprotokollet hade de noterat att jag hade burit en gul pyjamas (skratt).
Lika kul var det inte den gången Bengt gav sig ut ensam på isen vid Getterön för att pimpla. Isen brast men han lyckades trots avsaknaden av isdubbar kravla sig upp och överlevde. Hans goda fysik var hans räddning.
– Idrottandet har varit en livsstil. Jag sprang mycket förr och genomförde minst ett maratonlopp varje år mellan jag var 40 och 50 år. Joggandet har hjälpt när det har varit stressigt, och arbetet som tandläkare är tungt. Många av mina jämnåriga kolleger har tagit stryk av ångorna från olika tungmetaller och av att stå och borra. Att jag klarat mig så bra tror jag ändå till största delen beror på att jag inte slarvade då jag valde mina föräldrar.
Fortfarande är Bengt i gång, när han blev tillfrågad om man ville döma i korpfotbollen tvekade han inte.
– Det är alltid brist på domare, och det håller mig i form.
Bengt är en föreningsmänniska och tycker inte om att vara ensam. Han tror att ensamhet är det värsta som kan hända en människa. Han är hemma mer nu eftersom Marja-leena blivit sjuk och behöver hjälp. Sin födelsedag tänker han fira genom att ha en stor fest i sitt stora hus mitt i stan. Och han vill inte att gästerna tar med sig något annat än möjligtvis plånboken.
– Frälsningsarmen kommer att vara här och ha en insamling. De sätter upp en gryta där folk kan bidra. Jag är inte särskilt religiös men jag tycker att Frälsningsarmen gör mycket bra saker.