Gripande om såren som aldrig läker
BÖCKER
MALOU VON SIVERS Olycksbarnet (Norstedts)
Författaren har i sitt lätta reporterspråk ett driv som gör det lätt att läsa vidare…
Olycksbarnet är titeln på Malou von Sivers andra roman i trilogin som tar avstamp i hennes familjs historia. En del av den historien berättade hon om i sitt Sommarprogram 2016.
Innan jag läste boken laddade jag ner och lyssnade på det, men alla som inte hört programmet rekommenderas att vänta tills sista delen i romansviten har kommit.
ROMANEN INLEDS STRAX efter att Axels hustru Sara har dött i barnsäng och Axel vandrar omkring i huset som en osalig ande, tillintetgjord av sorg och fylld av hat mot sonen Edwin, olycksbarnet, som han anser bär skulden till hustruns död. Sonen skriker dag och natt och blir på så vis en ständig påminnelse om sin existens.
Hushållerskan Ingeborg blir Edwins och storasyster Matildas trygghet i den svajiga tillvaron, och även Axel själv tyr sig till henne eftersom hon är en länk till Sara.
Uppmuntrad av sin bror söker sig Axel till slut ut bland människor igen och träffar Hedvig, en ung kvinna från Tyskland.
Båda bröderna blir förälskade i henne men det är Axel som vinner hennes hjärta (eller om det är pliktkänslan) och när de gifter sig förlorar Ingeborg hoppet om att få ha Axel för sig själv.
Handlingen i romanen sträcker sig från 1924 till strax efter krigsslutet 1945 och gör ett svep över den här perioden utan att egentligen sätta ner foten någonstans.
Det är bara i rapporterna från Tyskland, där Hitler från början mest anses som en udda figur och sedan i takt med att framgångarna kommer också hyllas av många, som det blir tydligt i vilken tid romanen utspelar sig.
De delarna kan också ses som paralleller till den nationalism som för tillfället sveper över världen och blir därför det mest berörande i boken, även om händelseförloppet är rapsodiskt beskrivet.
SJÄLVKLART ÄR DET annars den gripande berättelsen om de djupa såren i familjen Silversjö som är romanens kärna.
Författaren har i sitt lätta reporterspråk ett driv som gör det lätt att läsa vidare, men jag saknar en djupdykning, någonting som skakar om, som får människorna i boken att leva och inte stanna kvar på sidorna. Det blir mer en redovisning än en drabbande skildring.
Å andra sidan är det kanske ett vettigt sätt att förhålla sig till materialet. Distans behöver inte vara fel.