Om hängslens brister och politisk visdom

Jag gick till affären för att köpa nya hängslen. Även skäligen enkla hängslen, med två fästpunkter där fram och en där bak, kan vara förhållandevis dyra, flera hundra kronor. Dessutom av undermålig kvalitet och hållbarhet.

Clipsen, klämmorna som fäster hängslena vid byxlinningen, har en tendens att förslappas på en rätt kort tid så att de inte med säkerhet sitter fast i byxorna.

Detta får till följd att när jag böjer mig framåt så kan i olyckliga fall det bakre clipset lossna, varvid hängsle och clips med en slangbellas verkan far upp och smäller till mig i bakhuvudet. Då är det dags att skaffa nya hängslen, tyvärr rätt dyra. Förmodligen är det mig det är fel på, att min kroppsliga konstitution får hängslena att smälla mig i bakhuvudet. Ty redan i unga år lärde jag mig bland annat att piska ihop en luftig och välsmakande bearnaisesås. Vilket straffar sig.

Nu var det egentligen inte om detta jag skulle berätta.

MEN JAG HADE alltså stigit in i affären för att köpa mig hängslen, och ställde mig snällt i kön till disken efter en annan manlig kund som skulle slutföra sitt skjortköp. – Här får du kvittot, sa den likaledes manlige expediten. – Ja, bäst att jag sparar det tills regeringen därhemma godkänt köpet, sa kunden. – Höhö. – Höhö. De skrockade och fortsatte: – Det är en bättre ordning på regeringen hemma än den som ska styra Sverige. – Ja, där är det ju rena sandlådan just nu. – Ja, rena sandlådan. Det blev min tur. – Du kanske också behöver spara kvittot tills regeringen därhemma godkänt? föreslog försäljaren och räckte mig kvittot.

Jag muttrade något buttert och diffust, eftersom jag inte vill tillhöra ett skrockande litet manligt kollektiv som enats om benämningar som är mig främmande.

JAG VILLE BARA gå därifrån med mina nya hängslen, som i vart fall under en tid framöver inte skulle smälla mig i bakhuvudet.

Inte heller om sandlådan var jag överens. Jag håller istället med den politiska journalist som häromdagen skrev om försöken att bilda regering: ”Det är inte ett politiskt kaos vi ser - utan demokrati.”

Just det, demokrati tar tid i knepigt läge. Dessutom påstods det väl att den gamle finansministern Gunnar Sträng, för att ta ett exempel från den tid då den politiska situationen var mindre komplex, bar både hängsle och livrem. Vilket är ett försiktighetsmått som jag med åren skaffat mig en viss förståelse för.

”Jag muttrade något buttert och diffust, eftersom jag inte vill tillhöra ett skrockande litet manligt kollektiv.”