Klassresa är temat i Beischers nya bok
BOKRECENSION
SARA BEISCHER Jag ska egentligen inte prata om det här (Lind & Co)
Moa Bengtsson är tillbaka, Sara Beischers romanhjältinna från succédebuten ”Jag ska egentligen inte jobba här”. Hon jobbar fortfarande i äldrevården, med stress, låg lön, brist på tid för vårdtagarna, chefsdiktatur och personalbrist.
Men Beischers nya bok, ”Jag ska egentligen inte prata om det här”, stannar inte kvar på vårdinrättningen. Den är en debutroman i en annan bemärkelse: den handlar om Moas romandebut, förmodligen ganska självbiografiskt.
En annan titel skulle ha kunnat vara: ”Hur jag blev författare”. Eller: ”Min klassresa i korta kapitel”.
När Moa bokdebuterar med en kritisk skildring av äldrevården går hennes klassresa i rasande takt. Hon har aldrig sovit på hotell, men nu blir hon erbjuden lyxackommodationer. Hon har beundrat kändisar på avstånd. Nu möter hon dem i levande livet, på Bokmässan, i Almedalen, i SJ:S förstaklasskupéer.
HON RESER LAND och rike runt och håller författarträffar, till arvoden hon som vårdbiträde bara kunnat drömma om.
Moa blir akut medveten om sin klassposition, som en marxist skulle ha uttryckt det. Hon har aldrig sett sig som arbetarklass, nu förstår hon plötsligt hur sociala och psykologiska klasskillnader märks och syns och känns.
Just det vaknande klassmedvetandet är bokens stora behållning. Vårdkrisen skildrades mera ingående i första romanen.
En lätt metoo-artad förförelsescen, där en dubbelt så gammal manlig romanförfattare drar fördel av Moas oerfarenhet (och fylla) får inga politiska följder. Den blir bara tragisk för Moa eftersom hon mister sin själsfrände och kärlek Oscar.
Det finns en hel del humor i bokens beskrivningar, när Moa ofta träffsäkert bedömer kändisar och förlagsfolk ur sitt underifrånperspektiv. Hon drabbas också av klassresenärens eviga dilemma: att känna att hon sviker dem som hon lämnat, det vill säga de före detta arbetskamraterna på äldreboendet.
Men det som är berättelsens mest centrala tema är hur klassbetingad osäkerhet känns i kroppen. Svettningar, magont, tunghäfta, osäkerhet om klädval, och så vidare.
SARA BEISCHER är så upptagen av detta tema att det kan bli lite för många skildringar av symtomen. Särskilt som Moa när det kommer till kritan ofta är situationen vuxen, trots sin osäkerhet. Vid sin första intervju snoppar hon av den intervjuande kulturjournalisten med ”du får ju betalt för att fika”.
I alla händelser växer Moa snabbt in i rollen som begåvad och hyllad yngre arbetarförfattare. Och det är väl precis vad Sara Beischer från Varberg också har gjort.