Varning för teparty sockrat med arsenik

Ett allvarligt missöde med frysen och plötsligt står jag där i köket, med spisrosor på kinderna och förkläde. En riktig huskvinna? Kanske är min erfarna uppenbarelse inte riktigt vad den där Greta hade i åtanke när hon på kultursidan i DN skrev sin pamflett till huskvinnas försvar. Och egentligen hade jag ju moget tänkt att avfärda den där våpiga texten som precis just det. Men när den femtielfte köttbullen rullas kan irritationen inte längre stillas.

SÅ MITT I stekoset låter jag mig ta in det faktum att de amerikanska tepartyidealen, sent omsider, alltså tycks ha nått huvudstaden och blivit ”coola”? I alla fall är det vad den unga Greta vill göra gällande. Hon slår fast att ”handbollsspelaren och aktivisten Linnéa Claeson är ”ute”, att Instagramfeminismen har spelat ut sin roll”. Yngre medelålders kvinnor på landet som tror något annat är hopplöst efter sin tid – hävdar en sågningslysten Greta.

I huvudstaden däremot påstås ett slags nykonservativ antifeminism vara det nya svarta. En stockholmsk medelklass påstås ha drabbats av feministisk leda och vara redo att kasta det uttjatade överbord. Detta till förmån för ett slags femtiotalsideal.

TYP SOM SD tycks utöva en obegriplig lockelse på ett ökat antal moderater? Kanske är tendenserna en del av samma ny/vulgärkonservativa våg. Naiviteten inför de nygamla krafterna tycks de i alla fall ha gemensamt, liksom olika grad av antifeminism.

Att rollspela i det privata, bejaka det man själv finner lustfyllt, ska stå var och en fritt. Men unga Greta nöjer sig inte med det. Hon hissar och dissar på ett uppfordrande sätt – och gör gällande att det skulle vara hippt och revolutionerande. Ungefär som de konservativa poddar som saluförs skulle öppna för en efterlängtad kvinnlighet som varit dold – trots att det är fråga om samma gamla trötta ”ideal” nu som då. Poddarna är lite som en dålig damblaska i taltidningsversion – på repeat.

Så varför tillfredsställa de unga nykonservativas uppenbara bekräftelsebehov? Kan de inte bara få ha sina tepartyn i fred?

Visst kan man frestas att skapa på huvudet åt det ungdomliga oförståndet. Men för en liberal, som lärt sig den hårda vägen att det kan vara farligt att inte ta debatten i tid, känns det riskabelt att bara luta sig tillbaka. Kvinnokampen är inte – lika lite som den liberala kampen – vunnen för all tid framåt. Abortgränser kan komma att sänkas, sexuella trakasserier kan komma att ”avdramatiseras” och jämställdhetsideal kan komma att avfärdas som genustrams. Därför finns skäl att hålla ögonen på en nykonservatism som är mer än en oförarglig rollspelslek.