Sjukhuset kan inte hitta pappan
FALKENBERG: Hon blev till efter insemination och har rätt att få veta vem den biologiska pappan är. Sjukhuset i Halmstad hittar inte journalen.
– Det är en nyfikenhet naturligtvis, och kanske hänger den samman med att jag känt att jag varit lite egen i min familj, säger hon.
Hon har rätt att få vet vem hennes biologiska pappa är, men sjukhuset i Halmstad kan inte hjälpa till.
Kvinnan är född i slutet av 1986, bor i Falkenbergstrakten, arbetar som chef och har själv egna barn.
I år har hon aktualiserat frågan som följt henne sedan tonåren. Hon var rätt trotsig i ungdomsåren. Och vid gräl därhemma kunde förhastade ord från föräldrarna, såsom ”det är mycket du inte vet”, få en otålig tonåring att kräva besked om det hon inte visste. Och föräldrarna berättade. – Klart att det var omskakande att få veta, säger hon.
Socialt och i vardagslivet har hon en pappa, men det är den biologiska pappan hon söker. Ty föräldrarna fick hjälp på kvinnokliniken i Halmstad för att kunna få barn, genom insemination av donerad sperma.
– För mig är detta med insemination inget märkligt, särskilt inte i vår tid, säger kvinnan som ändå med hänsyn till andra i närheten väljer att berätta anonymt.
Men hennes sökande efter den biologiska pappan, som hon på allvar drog igång i år, fick ett oväntat avbräck: ”Hallands sjukhus har trots omfattande eftersökning inte kunnat hitta den handling där de efterfrågade uppgifterna finns”, skriver Martin Engström, förvaltningschef vid Hallands sjukhus.
LARS CARLBORG VAR tidigare överläkare på kvinnokliniken vid sjukhuset i Halmstad, pensionerad sedan mitten av 1990-talet och nu 87 år gammal.
– Jag fick min utbildning i gynekologi i både USA och Uppsala. Och Uppsala var då på 1960-talet världsledande i barnlöshetsbehandlingar genom professor Gemzells insatser, säger Lars Carlborg.
Carl Gemzell utvecklade framför allt en hormonbehandling av kvinnor som var ofruktsamma på grund av uteblivna ägglossningar.
– Och en dag sa min professor att ”ta och fixa så att vi kan inseminera folk också”. Så han satte mig på det arbetet och jag rekryterade givare bland akademiker, jag minns att juridikstuderande var ganska vanliga. Någon lagstiftning på det här området existerade inte på den tiden, berättar Lars Carlborg.
– I början av 1970-talet blev en tjänst i Halmstad ledig, och jag tog givetvis med mig mina kunskaper dit, säger Lars Carlborg.
Han rekryterade enstaka givare i Halmstad, genom att höra sig för när han träffade folk i olika sammanhang. Dessutom fick spermagivarna ett litet arvode. En del hörde också talas om möjligheten, tog själva kontakt med sjukhuset och erbjöd sina tjänster.
– Men det här var en liten verksamhet, en bisyssla. Barnlöshetsbehandling var en subspecialitet för mig, men den innefattar så mycket mer än bara inseminationer. Sen blev det lätt ett ståhej kring det här, så jag skötte det lite diskret för att slippa rubriker och offentlighet, berättar Lars Carlborg.
Första mars 1985 trädde en lagstiftning i kraft, som på en punkt var omdiskuterad. Lagstiftarna hade tagit intryck av adoptionsforskningen, där det var uppenbart att adopterade barn ofta brottades med frågor om sitt ursprung och hade ett behov av att få veta sina biologiska rötter.
Har de letat tillräckligt? Hur ska jag veta det? Någonstans borde uppgiften finnas.
–Jag skulle vilja sätta mig ner med honom över en kopp kaffe, för att få veta vem han är och hur han är, säger kvinnan som söker den borttappade uppgiften om sin pappa.
”Jag registrerade alltihop efter rådande lagstiftning. Och uppgifterna fanns i en pärm som jag lämnade efter mig när jag slutade.”
LARS CARLBORG
SÅ LAGEN OM insemination fick en tydlig bestämmelse: Den som fötts genom insemination hade rätt att från sjukhuset få uppgifter om vem som var biologisk pappa. Dock först när barnet var någorlunda vuxet, ”uppnått tillräcklig mognad” som det står i lagtexten. Och det var endast barnet som kunde få ut uppgiften.
Vid den tiden föddes totalt cirka 230 barn per år efter insemination på nio svenska kliniker, däribland i Halmstad, en behandling som var förbehållen barnlösa par i etablerade förhållanden.
Och sjukhusen räknade med att verksamheten skulle rasa, att ingen längre skulle vilja donera sperma inför insikten att deras biologiska barn långt senare skulle kunna knacka på dörren med ett ”hej pappa”. Även om det naturligtvis inte innebar något juridiskt ansvar gentemot barnet.
”Många barnlösa jag talat med har börjat fundera på den urgamla metoden
att gå på dansrestaurang där kvinnan raggar upp en okänd man för att få ett barn”, sa överläkare Carlborg i en tidningsintervju inför att lagen ändrades 1985.
Det blev inget slut. Inseminationerna fortsatte, även om det inledningsvis blev en nedgång. Och faktiskt är det rätt ovanligt att barn begär ut uppgifter om sin biologiska pappa, kanske för att de inte ens vet om att de kommit till efter insemination.
I Halmstad fortsatte verksamheten fram till 1997. Numera är den här typen av behandlingar koncentrerad till i huvudsak universitetssjukhus och privata specialistkliniker.
– Jag registrerade alltihop efter rådande lagstiftning. Och uppgifterna fanns i en pärm som jag lämnade efter mig när jag slutade, säger Lars Carlborg.
KVINNAN I FALKENBERG vill nu veta, men uppgifterna kan inte hittas, trots att behandlingen skedde under en senare del av 1980-talet då lagen börjat gälla.
Hon har nu drivit frågan i både kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen och begärt att få ta del av uppgifterna. Domstolarna har svarat med det kanske logiska men otillfredsställande svaret att eftersom uppgifterna inte kan hittas – ”trots omfattande eftersökning” – så kan hon inte heller få del av dem.
–Men har de letat tillräckligt? Hur ska jag veta det? Någonstans borde uppgiften finnas, säger hon.
När vi hör av oss till Hallands sjukhus med några frågor i fallet, så får vi svar via kommunikationschef Marianne Kondrup.
Vad menas med ”omfattande eftersökning”?
– Vi har letat noggrant i de arkivskåp där den här typen av handlingar förvaras.
Ser ni någon alternativ förklaring, annat än att dokumentationen tappats bort?
– Nej, vi har ingen förklaring till varför just den här kvinnans så kallade särskilda journal inte finns i arkivet. Det finns en teoretisk möjlighet att givaren donerade sin sperma innan år 1985 när en ny lag trädde i kraft. Det kan också bero på slarv eller att journalkortet fastnat i någon annan handling och på så vis kommit bort. Det finns andra journaler av det här slaget, men just den här kvinnans journal kan vi tyvärr inte hitta. Har andra personer sökt svar på frågan om sina fäder?
– Ja, det har hänt vid något enstaka tillfälle och då har vi kunnat hitta journalen och ge svar.
Den lilla möjligheten, men även sjukhuset menar att den är teoretisk, är att den donerade sperman skulle ha hållits nedfryst så länge att den härrörde från den tid då lagen ännu inte trätt i kraft. Vilket skulle frita sjukhuset från ansvar, eftersom givaren då inte omfattades av lagen om barnets rätt.
KVINNAN MISSTROR sjukhusets ansträngningar. Hon pekar på att det också är ett lagbrott där någon borde ställas till svars för bortslarvade uppgifter.
Hon vill också se om publicitet kan leda till kontakt med andra med liknande erfarenheter, personer som kanske också fått veta att uppgifterna gått förlorade. I så fall kan denne reporter förmedla en kontakt.
”Det finns andra journaler av det här slaget, men just den här kvinnans journal kan vi tyvärr inte hitta.”
MARIANNE KONDRUP