Lovorden har haglat över Jesper Ganslandt sedan långfilmsdebuten ”Farväl Falkenberg”. En ny film är på gång.
GRATTIS: JESPER SOM ÄR UPPVÄXT I FALKENBERG FYLLER 40 ÅR 31 OKT
Det har varit ett hektiskt år för småbarnspappan Jesper Ganslandt. Han har haft premiär för sin första engelskspråkiga film Beast of burden och för det svenska dramat Jimmie, där han själv och sonen Hunter spelar huvudrollerna. Under våren har han också bott nästan tre månader i Sydafrika för att filma boken 438 dagar, om journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som fängslades och dömdes för terrorism under ett uppdrag i Etiopien.
Gustaf Skarsgård och Matias Varela spelar huvudrollerna och Jesper håller som bäst på att klippa den samtidigt som han är hemma med sin yngste son om dagarna.
– Det kommer att bli en stor film och att få ihop det med tvåbarnsförälderliv, det är ganska definierande för vad jag gör just nu. Det är på gränsen för vad jag hinner med, hela tiden.
PAPPASKAPET FÖRÄNDRADE livet för honom, ”jag blev intresserad av andra saker”, säger Jesper Ganslandt. Han har också börjat testa nya sätt att arbeta. Manuset till 438 dagar har Peter Birro skrivit. Tidigare regisserade han sina egna manus, så att filmerna huvudsakligen kretsade runt hans egna idéer. Det gillar han fortfarande, men han ser fördelar med att blanda arbetssätten.
– När man jobbar med båda varianterna, så finns så klart större möjligheter att möta nya idéer, annat material, att öppna upp sig för det. Jag ska försöka fortsätta göra båda. Det blir en sorts mångfald.
Föräldraskap och filmmakande – i filmen Jimmie möttes de båda världarna. En pappa spelad av honom själv, på flykt med sitt fyraåriga barn, spelad av sonen Hunter. Idén hade han haft länge, att utforska frågan om hur det skulle vara om det var vi, svenskarna, som fick fly undan krig.
– Vi har det väldigt bra här tycker jag, vi har fantastiska förutsättningar. Men jag tror att saker kan förändras fort, och jag tror inte att skillnaden är så stor mellan människor som måste lämna allt och fly.
MÅNGA BERÖRDES AV filmen medan somliga tyckte att scenariot med blonda nordbor på flykt inte var trovärdigt.
– Det var jävligt intressant, för jag har aldrig tidigare behövt vässa argumenten eller vara tydlig med vad jag säger med en film. Jag har varit… ganska omhuldad, haha, och har kunnat säga vad jag vill, med noll ansvar. Nu fick jag anledning att formulera tankarna kring det.
Lovorden har som sagt haglat över Jesper Ganslandt sedan långfilmsdebuten Farväl Falkenberg 2006. Han hade ingen filmskola i bagaget utan var självlärd sedan barnsben, då han och kompisarna gjorde splatterfilmer med hemvideokamera. Föräldrarna uppmuntrade hans lust och kreativitet och livet gick vidare i kringelkrokar, med humanistiska studier i Lund och klippjobb på tv. Han regisserade musikvideor, men fortsatte också med ett filmprojekt ihop med kompisar.
DET HELA LANDADE till slut i Farväl Falkenberg, en film där både vänner och släktingar medverkade i olika roller. Efter det var tanken på att gå en filmskola helt passé. Jesper hade ju redan hittat sitt sätt att uttrycka sig, för en publik som kunde relatera till det han berättade. Mottagandet av filmerna som följde, Apan och Blondie, bekräftade att han fattat rätt beslut. Hur hittar du dina historier?
– Det är väl som för alla, idéer kommer till en när man som minst anar det. Genom något man har läst eller sett eller hört eller varit med om tidigare. Han refererar till regissören David Lynch som en gång sa att det värdefulla ”handhavandet” av idéer är lite som att meta:
– Man ser ingenting där nere under ytan, men det ska man inte oroa sig för. Vill man fånga små fiskar skall man stanna vid ytan, men om man vill fånga stora fiskar måste man gå djupt. Där är fiskarna enorma, abstrakta och vackra. Jag kan relatera till det, det känns sant.
Regissören Jesper Ganslandts liv pendlar mellan filmmakandet och föräldraskapet. Ibland möts de två världarna, som i hans senaste film Jimmie.