En demonstrant som helt saknade publik

En gång reste jag till Borlänge. Jag var utskickad dit av min dåtida arbetsgivare som tyckte att det fanns något intressant att berätta från Borlänge. Jag minns inte exakt vad det handlade om, men mitt journalistiska uppdrag gällde i alla fall något som inträffat på stadens stora arbetsplats, Domnarvets järnverk.

Jag kom till Borlänge en söndagseftermiddag och skulle inte påbörja mitt uppdrag förrän måndag morgon.

Nu är det så att Borlänge nyligen utsågs till Sveriges fulaste stad. Och det är möjligt att det slog mig redan då, att där fanns inte mycket att tjusas av.

Så jag bestämde mig för endast två saker: att jag behövde en bit mat, att jag skulle gå och lägga mig tidigt.

ÖVER LÖVBIFFEN PÅ en rätt trivial krog råkade jag en man, lite sliten till utseendet och kroppshållningen, som delgav mig en visdom:

– Man måste gå ut på krogen en söndagskväll. Det är egentligen den enda kvällen som behöver festas bort. – Varför då? undrade jag. – Ångesten inför arbetsveckan. Arbetsveckan börjar ju i morgon, sa han.

Man kanske kan hålla med. Arbetsveckan känns inte alltid så inbjudande, vilket färgar söndagskvällarna.

Så mycket mer kommer jag inte ihåg från Borlänge, annat än det livsrådet.

Och en söndagskväll alldeles nyligen stirrade jag in i ett tämligen tomt kylskåp därhemma. Jag var ensam hemma, hade ingen större lust att laga mat åt mig själv; min hustru var bortrest.

ALLTSÅ BESTÄMDE JAG mig för att gå på lokal, övertygad om att mannen i Borlänge hade lite rätt: Söndagskvällar kan behöva fördrivas.

Jag var ju hemma i Falkenberg dessutom, en stad som prisats för sina fina krogar, vilket dock inte betyder att de alltid behandlar sina gäster med uppskattning och stil.

Jag gick till en krog denna söndagskväll då kylskåpet suckade tomt, blev anvisad ett bord i ett hörn, fick en meny i min hand och nonchalerades sedan komplett. Serveringspersonalen såg mig inte, skyndade åt andra håll i lokalen, hörde mig inte när jag höjde rösten, glömde mig. Efter 25 minuter fick jag nog. Jag reste mig, tog menyn med mig, avsåg att slå den i hovmästarens pulpet med en kritisk kommentar: ”Nu struntar jag i det här.”

Då brast tajmningen. Servitören höll sig helt utom synhåll. Ingen i personalen noterade mitt uttåg.

Jag var en osynlig man i en ålder då han slutat göra intryck på omgivningen. En demonstrant utan publik.

Jag gick hem. Tänkte på Borlänge. Gjorde mig en omelett.

”En söndagskväll alldeles nyligen stirrade jag in i ett tämligen tomt kylskåp därhemma.”